Sverige tillhör de länder i världen som har lägst dödlighet i sjukdomar och skador som kan förebyggas och behandlas. Det är en motbild till det som ofta beskrivs som närmast en systemkris i sjukvården.
Schweiz ligger ännu bättre till i antal sådana dödsfall per 100 000 invånare. Men därefter kommer Sverige, i sällskap med bland annat Norge, Island och Australien.
Så har det varit även förut. Sverige ligger fortfarande mycket bra till i den senaste, helt färska jämförelsen av sjukvårdens resurser och resultat. Den görs regelbundet av industriländernas samarbetsorgan OECD.
Även sådana länder med allmänt sett god folkhälsa och väl fungerande sjukvård som Frankrike och Nederländerna ligger omkring 7 procent högre än Sverige, i dödlighet som kunnat förebyggas eller undvikas med sjukvård.
Danmark, Storbritannien och Finland har 25-30 procent högre dödlighet än Sverige. Det påminner om att sjukvård främst bör betygsättas efter vad den presterar för dem som behöver den bäst. Dessutom ger det ett perspektiv på det ihållande tjatet i dansk politik om det påstått så fördärvliga ”svenska tillståndet”. Dansk dödlighet skulle för svensk del vara en avsevärd social försämring.
Det är mer i OECD:s genomgång som bör vara en tankeställare i vårddebatten. Ett diagram över antalet legitimerade läkare i förhållande till befolkningen visar på en snabb ökning av läkartätheten i Sverige, med en dryg tredjedel från 2000 till 2017. Bakom svårigheter att bemanna tjänster måste finnas något annat än allmän läkarbrist.
Den medicinska vetenskapens mer förfinade specialisering ökar sårbarheten. Följderna är där mer tydliga när det gäller specialistsjuksköterskor. På sjuksköterskesidan har det inte skett en så snabb ökning av den legitimerade sjukvårdspersonalen som inom läkarkåren.
Sjukvårdens ekonomiska spelregler måste bidra till att personalen gör rätt saker, så att det inte ses som särskilt fördelaktigt att söka sig till bekväma tjänster med tämligen friska, välanpassade och lätthanterliga patienter. Såväl lönestruktur som skatteregler behöver dra åt rätt håll, liksom hur vårdcentraler och kliniker får betalt för det de uträttar.
Inget av detta skulle bli löst genom att vända upp och ner på huvudmannaskap och ägande i sjukvården, genom förstatligande eller finansiering genom försäkringsbolag. Så stora, svepande grepp skulle inte ta fram nya miljarder till en åldrande befolkning med stigande vårdbehov. Men de skulle kunna vålla en längre och större oreda i vården av det slag som inträffade då polisen centraliserades.
Lönestruktur och utbildningsfrågor skulle inte komma ett nytt läge. Inte heller skulle utrymmet försvinna för bolag som gör det fördelaktigt att hoppa runt som hyrläkare eller att sitta vid en dator och slippa att personligen träffa levande patienter.
Nuvarande modell med landsting, som också anlitar privata vårdföretag, är beroende av fungerande kostnadsutjämning mellan regionerna och av förstärkt samarbete i den mest högspecialiserade vården. Men internationell jämförelse visar hur svensk sjukvård inte är sämre, utan tvärtom bättre, än den i de flesta andra länder.