Europas Guantanamo. Så kallar FN-organ och människorättsgrupper de läger i nordöstra Syrien där personer med kopplingar till IS hålls fångna av de kurdiskdominerade SDF-styrkorna. En del av fångarna är misstänkta stridande i terrorgruppen, men där finns även deras och andra IS-terroristers fruar och barn. En del har varit inlåsta i fyra år, utan rättslig rannsakan.
Enligt inslaget i söndagens Agenda finns det, förutom fångarna från Syrien och Irak, omkring 11 000 internerade från 60-tal länder – männen i en sorts fängelser, kvinnorna och barnen i stängda flyktingläger. Av dem ska uppskattningsvis hundra vara svenskar – tiotal män, 25 kvinnor och runt 60 barn.
De sanitära förhållandena är mycket dåliga, någon skola för barnen är det knappt fråga om och säkerheten inne i lägren är obefintlig med mycket våld mellan fångarna.
Länderna, inte minst de europeiska, tror att flertalet av dessa IS-personer inte kan dömas för brott och vill därför inte medverka till att ta hem dem. Kvinnorna lämnar inte barnen ifrån sig för att låta dem resa till bland annat Sverige, eftersom de på goda grunder befarar att de kommer att förlora vårdnaden. SDF vägrar i sin tur tvångsseparera mödrar och barn.
Här finns bara svåra lösningar. Men det finns även rimliga och orimliga sådana.
En genväg för svenska politiker har hittills varit hänvisningar till att IS-svenskarna bör ställas inför rätta i regionen. Frågan är var och av vem?
Europakonventionen förbjuder utlämning till stater där någon riskerar dödsstraff. Assadregimens Syrien kommer inte på fråga. Processerna i Irak är inte heller rättssäkra. Människorättsorganisationen Human Rights Watch berättar om dödsdomar utverkade efter tiominutersrättegångar.
Internationella brottsdomstolen, ICC, fungerar inte som alternativ. Varken Irak eller Syrien är medlemmar där. För att ICC ska ta sig an detta krävs därför beslut i FN:s säkerhetsråd där Ryssland och Kina har lagt in veton.
Nyskapade domstolar på SDF-territoriet har presenterats som ett alternativ, men stöter på problem i form av lämpligt lagrum och folkrättsliga hinder som gäller Syriens suveränitet.
Men även om man lägger allt detta åt sidan bygger strävan efter lokal rättvisa på önsketänkande hos Europas politiker. För inget säger att en rättssäker rättslig prövning av IS-medlemmar i regionen kommer att ge fler dömda än rättegångar i Europa.
Europeiska regeringar, däribland Sveriges, måste därför arbeta utefter två spår. Det ena är att fortsätta arbetet med att få hem svenska barn. De är offer och förtjänar en bra uppväxt.
Det andra är att ställa in sig på att även ta hem de vuxna IS-svenskarna. I vissa fall får man försöka åtala dem. I andra fall, sannolikt de flesta, får de gå fria. De ska då ställas under övervakning och, där det är möjligt, genomgå avradikalisering.
Det medför risker och är resurskrävande men alternativen är än mer riskabla och moraliskt ohållbara. Dessa jihadister och jihadistsympatisörer kommer förr eller senare släppas fria och orsaka sin omgivning större skada om de får fortsätta vistas i denna våldsamma och svårt polariserade miljö, i en region som försöker resa sig ur krig.
Och varför ska Sverige lämpa över svenska extremister på andra länder?