Ett spädbarn på nio månader har dött på grund av uttorkning i det ökända flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Barnets föräldrar är asylsökande från Kongo.

Bebisens hjärta slutade slå den 10 oktober men det var först i måndags som världens medier rapporterat om dödsfallet, efter att Läkare utan gränser berättat om det.

Det är rätt talande. Människor i lägren lider i tysthet, långt från det mediala strålkastarljuset. Den europeiska allmänheten vet att det är illa. Men vi dränks inte i bilder och berättelser från dessa miljöer.

Det borde vi göra, för under sommaren och hösten har situationen i lägren gått från mycket dålig till katastrofal. Under dessa månader anlände asylsökande från Turkiet i större antal än tidigare, till redan överfulla läger.

I början av oktober berättade UNHCR att 30 000 asylsökande befann sig på de grekiska egeiska öarna. 12 400 personer bodde i Moria, ett läger dimensionerat för en femtedel. Ett annat läger, på ön Samos, hyste 5 500 personer – åtta gånger lägrets kapacitet.

Upp till 100 personer delar på en toalett. Tusentals ensamkommande barn, varav många mycket små, bor med okända vuxna. Många kroniskt sjuka sitter fast på öarna och får därmed inte kvalificerad vård.

Sedan oktoberrapporten har läget blivit än värre, eftersom nya asylsökande fortsätter komma.

Orsaken till de överfulla lägren är att Grekland inte får skicka människor tillbaka till Turkiet, som det var tänkt i EU:s avtal med landet. Grekisk och internationell lag tillåter inte återsändande utan asylprövning till ett icke-säkert asylland, samtidigt som Greklands migrationsapparat är trög.

Lösningen måste vara att de som finns i lägren och de som anländer får flytta till det grekiska fastlandet, som Greklands högsta domstol har sagt, samt att EU-länder delar upp de asylsökande mellan sig.

Grundfrågan är mycket enkel. Flyktingkatastrofen på de grekiska öarna beror inte på att EU inte kan ta emot och hjälpa människor. Det beror på att man inte vill.