Efter flera dagar av kravaller och plundring tycks det äntligen ha blivit lite lugnare i Frankrike. Men det gick så långt att en folkvald borgmästares hus blev attackerat, hans fru och barn fick fly därifrån.
Det är långt ifrån första gången det protesteras och demonstreras. Senast var det strejker och protester mot beslutet att höja pensionsåldern. 2019 protesterade "gula västarna" våldsamt mot höjda bränslepriser.
Den hår gången var den tändande gnistan att en 17-åring som stoppats i en trafikkontroll dödades av polisen. Liknande händelser 1979, 1990, 1993 och 2005 har lett till upplopp i franska förorter, en motsvarighet till utsatta områden i Sverige. 2005 ledde det till tre dagars undantagstillstånd.
Frankrike har en lång tradition av gatuprotester. Det kan hänga samman med den starka presidentmakten. Oftast, dock inte nu, gör valsystemet att presidenten, utöver egna starka maktbefogenheter, har egen majoritet i parlamentet. En rådgivare till en tidigare president sa på ett seminarium jag var med på och han trodde var "utanför protokollet" att "den franska författningen gör presidenten till en diktator – och det är en bra sak".
Det gör oppositionen ofta maktlös under mandatperioden, den har små möjligheter att via parlamentet påverka politiken. Fransk politik är mer person- än particentrerad. Där finns inte som i Sverige starka organisationer och folkrörelser som kan påverka. Det blir då mer lockande att gå ut på gatan och protestera.
Resultatet blir hårdare konfrontationer. President Macron verkar illa ute. Han har tidigare retat upp människor på landet och i småorter, nu protesterar många i utsatta områden. Macron kläms mellan högern, som kräver hårdare tag, och vänstern, som skyller på polisbrutalitet och sociala klyftor.
Frankrikes konfliktfyllda politik är speciell, och inget att ta efter. Men det finns ändå goda skäl att vara observant på misstron mot myndigheter i de franska förorter.
Franska förorter har likheter med utsatta områden. Det har gjorts mängder av satsningar, men utan att problemen har försvunnit. Däremot tycks det gå bättre för människorna än för förorterna. Många flyttar och gör klassresor, medan de utsatta områdena fylls på med nya invånare.
Intresset har ökat för fransk integrationspolitik, med sådant som förbud mot religiösa symboler (i praktiken främst slöjor) och betonandet av den sammanhållna sekulära staten. Tidigare har, påverkade som vi ofta är av USA och Storbritannien, bejakande av mångkultur mer lyfts fram.
Det finns goda sidor med franskt betonande av medborgarskap snarare än grupptillhörighet. Särskilt i USA har grupptänkande och identitetspolitik gått långt.
De mer handfasta kraven på anpassning och på att hålla religionen kort tycks dock inte ha blivit framgångsrika. Misstron mot myndigheterna är utbredd i minoritetsgrupper och Marine le Pens Nationell samling, ett parti långt till höger, är stort. Polisen, som har rätt kontrollera personer och fordon, med eller utan brottsmisstanke, anklagas för att främst kontrollera och trakassera personer, främst unga män, med utländsk bakgrund. Här i Sverige finns varningar att något liknande kan hända om visitationszoner införs.
Svenska integrationsproblem behöver lösas med sådant som fungerar här, och då gäller det att vara försiktig med "franska" åtgärder.