Utskottsförhören i Washington, inför kongressbeslutet om riksrätt, belyser inte bara Donald Trumps gränslöshet ifråga om metoder. Det som också visas upp är den politiska konservatismens fortskridande internationella sönderfall, där radikalhöger ställer de moderata åt sidan och driver dem till följsamhet, undfallenhet eller tystnad.
Själva sakfrågan är klarlagd. Att Trump gjort det han anklagas för är bevisat. Under långa rader av tidigare presidenter skulle något sådant ha ansetts som oacceptabelt och närmast otänkbart.
Trump och några medarbetare till honom försökte pressa Ukrainas president och regering till att påverka amerikansk inrikespolitik med desinformation och fabricerade brottsutredningar. Ukraina skulle ge ett sken av trovärdighet åt konspirationsteorier som blivit omhuldade i den del av Trumps inrikesstödtrupper som med rätta kan betecknas som radikal ytterhöger. I utpressningssyfte fryste Vita Huset ett av kongressen beslutat anslag för militär materiel till Ukraina.
Under två veckors offentliga utskottsförhör har en rad höga tjänstemän vittnat under ed. De har på nära håll sett det som hände, eller – som Trumps EU-ambassadör Gordon Sondland – själva deltagit i det. Det som kom fram under sensommaren och hösten har bekräftats och på några punkter förstärkts.
För att inte tappa bort det viktiga och allvarliga i det som pågår behöver nyhetsförmedlingen sätta ljuset på de motiv Trump och hans manipulatörer haft och det slags påståenden de försökt torgföra. Då handlar det även om vår sida av Atlanten.
I torsdags vittnade Fiona Hill, fram till i somras hög befattningshavare i USA:s nationella säkerhetsråd, med Europa och Ryssland som ansvarsområde. En del republikanska ledamöter ställde då frågor utifrån föreställningen att det var från Ukraina det skett inblandning i USA:s valrörelse 2016, och att den dataserver hos demokratiska partiet som hackades i själva verket gömts undan där, i en komplott mot Trumps kampanj.
Fiona Hill underströk då att dessa påståenden är en ”påhittad berättelse, som åstadkommits och spritts av ryska säkerhetstjänster”. Att de var dessa, och inte Ukraina, som 2016 ”systematiskt angrep våra demokratiska institutioner … är oomtvistligt”. Den slutsatsen har tidigare fått stöd i gemensamma utskottsutlåtanden från båda partierna i kongressen.
Men liksom annat som cirkulerat i ytterhögerns alternativmedier har påståendena om att det inte var Ryssland som låg bakom dataintrången sugits upp av Donald Trump. I den officiella utskriften av hans påtryckningar på Ukrainas president finns formuleringar som gör det fullständigt klart att det är en ”utredning” med den inriktningen han försökte pressa fram.
Ett annat exempel är att Trump och hans hantlangare försökt framställa det ukrainska parlamentets avsättning vintern 2016 av den skandalöse och korruptionsunderstödjande riksåklagaren Viktor Sjokin som ett försök av dåvarande vicepresidenten Joe Biden att hindra en utredning av ett naturgasbolag där en son till Biden var styrelseledamot. I verkligheten framhöll både EU och USA med eftertryck att det var nödvändigt att Ukraina bytte riksåklagare. Det hade, som den i ämnet mycket sakkunnige Carl Bildt i september skrev i Washington Post, inte ett skvatt med Bidens son att göra.
I representanthuset uppträder nu de republikanska ledamöterna inte bara som försvarare av Trump utan i en del fall också som megafoner för det slags mytbildning som kommer från både ryska propagandakanaler och ytterhögergrupper i Europa och USA – vilka i sin tur influerar övertwittraren i Vita Huset.
När radikalhögern tar över inom konservatismen och de moderata viker sig är det en framgång för Putin, och för andra av demokratins motståndare. Det Trump varit på väg att undergräva i Ukraina är det stöd för en demokratisk utveckling där som förenat EU och USA, liksom demokrater och republikaner i Washington. I Sverige har den linjen följts oavsett utrikesministerns namn och partietikett.
I USA ville Putinregimen se Trump som president 2016, och vill detsamma inför 2020. I Europa främjar Putinregimen, med liknande metoder, den radikala högern, i både populistisk och fascistisk skepnad.
Nato och EU har burits upp av att moderata konservativa, socialdemokrater och liberaler hållit ihop mot diktaturer och extremister. Trump är i stället på väg att, som Frankrikes president Macron uttryckt det, vålla ”hjärndöd” i Nato. Den europeiska radikalhögern kan, ifall den får de moderat konservativa att bli eftergivna, göra samma slags skada i EU.
