Slutskedet av Donald Trumps tid i Vita Huset har ännu mer visat på något som alltför många blundat för.

Den radikala högern har under det senaste dryga årtiondet utvecklats till det största politiska hotet inifrån mot det öppna samhällets frihet, säkerhet och demokrati. Så har det blivit i USA, och i en rad länder i Västeuropa.

Den större delen av det republikanska partiet i USA, där liknande opinioner redan tidigare hade vuxit sig starkare, kom att underordna sig Trumps ledarskap och urskulda hans maktmetoder. Med honom i Vita Huset kunde de driva igenom domartillsättningar – och tillgodose särintressens önskemål om svagare miljöpolitik och snedvridande skatteregler. För att få detta var de för det mesta också beredda att godta hans utrikespolitiska nedvärdering av USA:s främsta demokratiska allierade.

Motsvarigheten i Europa till republikanernas vridning mot Trumphögern är viljan inom främst en del konservativa men ibland också andra borgerliga partier att bilda koalitioner eller samarbetsallianser med den radikala högerns partier. Dessa är i sin tur ideologiskt närstående till de auktoritära högerpartier som monterat ned demokratin i Ungern och är på väg åt samma håll i Polen.

I USA har dock de senaste dagarnas händelser snarast gjort det lättare för Joe Biden att få igenom en normalisering av det politiska livet och en inrikes-, utrikes- och klimatpolitik som reparerar skador från Trumpåren. Genom att de båda senatsvalen i Georgia vanns av demokraternas kandidater blir ställningen i senaten jämn. Tillsättningsfrågor kan avgöras med vicepresidenten Kamala Harris utslagsröst. Till skillnad från slutet av Barack Obamas presidenttid kommer inte republikanernas gruppledning i senaten att ha en effektivt blockerande majoritet.

Kontroversiell lagstiftning kräver ofta 60 röster i senaten. Men det alltmer skandalösa slutet på Trumps ämbetstid kan göra att fler av de republikanska senatorerna blir beredda att delta i att lösa frågor tillsammans med den nye presidenten och hans partivänner i kongressen. Det är mycket som förut försvårats av USA:s motsvarighet till den krampaktigare och aggressivare sorten av svensk blockpolitik.

I USA som i Västeuropa är det centralt för demokratins handlingskraft och framgång att det finns ett mått av gemensamt ansvar och gemensam förmåga till handling i det breda mittfält av liberaler, socialdemokrater och moderat konservativa som en amerikansk historiker, Arthur Schlesinger, kallade för ”den vitala centern”. Gränsen måste däremot dras mot extremismens ytterkanter. Det var så demokratierna efter andra världskriget och framåt blev bra på att stå emot fascism och kommunism.

Trump stod i stället för extremismens övertag. Det gick ända därhän att han uppviglade en mobb till att angripa kongressen.

Hatet som Trump förstärkte försvinner knappast med honom. Det finns kvar även som ett säkerhetshot – i Nordamerika och i Europa – med risker för politiska mord och andra attentat.