Ledare: Tyngdpunkten har flyttats bort från jobb och företag

Det är, i det oktoberavtal som nu gett Ulf Kristersson statsministerposten, inte så mycket och inte så tydligt om att starkt näringsliv bygger upp de skattebaser som försvar, utbildning, vård och omsorg vilar på. Tyngdpunkten ligger på annat.

Bilden kommer nog att kompletteras, om inte i tisdagens regeringsförklaring så i kommande budgetar. Annars är det en skillnad mot tidigare regeringar, 1991 och senare, med moderat statsminister.

Det ser påfallande mycket blekare och vagare ut vad gäller företagandets villkor och investeringsklimatet. Undantaget är energipolitiken.

”Tillväxt”, alltså näringspolitik, skatter och arbetsmarknad, ingår bland de ”projekt” där ministären Kristersson bundit sig vid nära samarbete med SD. Det finns allmänt hållna, och markant lösliga, formuleringar i oktoberavtalet om ”konkurrenskraftiga” bolags- och kapitalskatter och om någon mer lättnad i skatt på arbete, åtminstone innan mandatperioden är slut. Det gäller framför allt ”låg- och medelinkomsttagare”.

Det senare tyder på ytterligare steg med jobbskatteavdraget. Detta har ju sänkt marginalskatteuttaget på arbetsinkomst i lägre inkomstskikt. För många har det, såvitt gäller inkomstskatten, blivit mer lönande att arbeta än vad kommunens och regionens skattesatser ensamma skulle betytt.

Moderaterna har dock varit helt inriktade på att finansiera ett ytterligare steg med hjälp av sänkt ersättningsprocent i socialförsäkringar. Där har SD vägrat, varefter Moderaterna vikt sig i avtalet. Det finns inte heller någon antydan om bredare skattereform med omfördelning av skatteuttaget från arbete till konsumtion, miljöpåverkan och kapital.

Följden när Moderaterna motsätter sig sådant är att skattesänkningar på arbete blir små eller uteblir, om de inte blir en del i en underskottspolitik. Det är däremot fritt fram för både lägre drivmedelsskatter och en del ytterligare undantag och särregler, som ger än mer olikformighet och ibland snedvridningar i skattesystemet. 

I sådant blir oktoberavtalet något mer konkret, med en utvidgning av de särskilda 3:12-reglerna i fåmansföretag. De gör att vissa högre arbetsinkomster delvis blir kapitalbeskattade.

Vidare skattefrihet upp till 300 000 kronors behållning på ISK-konton. Dessutom en, möjligen bättre motiverad, utvidgning av personaloptioner. Huvudintrycket är att russinplockande med skatteundantag kan öka en del till, medan större grepp för arbets- och investeringsfrämjande skattereform dröjer eller uteblir.

Det stora undantaget i oktoberavtalet är energin. Där kan en del vindkraftsutbyggnad till havs visserligen få sämre villkor, men utbyggnad av både kraftnät och senare av kärnkraftverk ska genomföras. Behovet av starkt ökad elproduktion är uppenbart, oavsett regeringsunderlag.

Men intressant, och högst realistiskt tänkt, är i alla fall att moderater och andra vad gäller elström frigjort sig från reflexen att föredra privatägd produktion. De vill ge Vattenfall en mycket aktiv roll i kraftverksinvesteringar, även för kärnkraft.

Så som de politiska riskerna varit är såväl statlig kreditgaranti som stärkt statligt ägarengagemang nu ofrånkomligt. Att ha privatisering som dogm i infrastrukturfrågor är inte möjligt.