Tyskland liknar Finland i det att politiken inte belastas och förgiftas av en blockfixering. Efter helgens val finns tre möjliga majoritetsregeringar. Två förutsätter att det parti som tillsätter förbundskansler, socialdemokrater eller kristdemokrater, även får med sig både det gröna och det liberala partiet.

Det kommer att ställa stora krav på alla tre. I mycket stora frågor krävs förmåga till besvärliga beslut. Dit hör att få upp takten i klimatpolitiken. En åldrande befolkning är en belastning på ett pensionssystem som borde reformeras. Arbetskraftsdeltagandet behöver fortsätta att öka. Fler bör arbeta längre och färre lämna yrkeslivet tidigt.

Tyskland höll länge fast vid kolet som bas för elförsörjningen och är långt efter Sverige och Frankrike i klimatpolitiken. Omställning av inte bara transporter och delar av industrin, utan även bostadsuppvärmningen, är nödvändig men blir kännbar. Ska det gå måste det förenas med dels stöd för dem som drabbas hårdast av merkostnader, dels fördelaktigt investeringsklimat. Näringslivet ska våga satsa stort på ny teknik.

Liberal ekonomisk politik behöver förenas med genomtänkt fördelningspolitik och skärpta krav på energiomställning. Det är då logiskt med en trepartikoalition av det slag som ser ut att bli aktuell. 

Den socialdemokratiske finansministern Olaf Scholz har klart försprång i att leda en sådan trepartiregering. Efter att ha haft stora problem med sitt eget partis vänsterflygel har han i valrörelsen stärkt både sin egen och partiets ställning. Socialdemokraterna (SPD) blev nu största parti. De som i stället drömt om ren vänsterkoalition – socialdemokrater, gröna samt yttervänstern i Die Linke – fick inte stöd. Dessa tre fick inte mandat nog till majoritet.

Över huvud taget gick extrempartierna bakåt. Ytterhögern i AfD backade. Die Linke backade ännu mer och var ytterst nära att helt slås ut ur förbundsdagen.

Därmed är det tydligare att de gröna och liberalerna blivit beroende av varandra för att kunna vara med och regera, oavsett om socialdemokrater eller kristdemokrater är tredje och största parti i koalitionen. Skulle ingetdera lyckas finns möjligheten att nuvarande tvåpartiregering av kristdemokrater och socialdemokrater återuppstår, men med Olaf Scholz som förbundskansler och en kristdemokrat som utrikesminister.

Kristdemokraterna (CDU/CSU), som haft svårt att hitta en övertygande efterträdare till Angela Merkel, har gjort ett katastrofval, och läckt väljare åt flera håll. Liberalerna och de gröna blev de klart största partierna bland de yngsta väljarna.

Att CDU/CSU byter ledning, för att komma igen genom hård opposition ligger nära till hands. Osäkerheten som då uppstår är om de fortsätter att dra en skarp gräns mot yttre högern. Splittras de om detta? Eller står de fast vid den demokratiska samförståndskultur som bygger på minnet av vad extremism gjort med Tyskland tidigare?

Samförståndskulturen är en stor tillgång. Socialdemokrater, kristdemokrater, gröna och liberaler har alla fyra regerat med alla de tre andra, på förbundsnivå eller i delstater, eller båda delarna. Det är i den attityden, snarare än i enskilda sakfrågor som svensk politik har något viktigt att lära från Tyskland.