Mottagandet av ukrainska flyktingar fungerar å ena sidan bra, å andra sidan riktigt illa. Och det kan bli värre.
De öppna gränserna kommer visserligen att bli mindre öppna i och med id-kraven för att resa till Sverige. Men viseringsfriheten och den fria rörligheten inom EU har hittills, tillsammans med den mer eller mindre automatiska rätten till tillfälligt skydd, gjort att väldigt många ukrainare snabbt kunnat få en fristad.
Med det sagt hopar problemen sig i det svenska mottagandet som kännetecknas av improvisation, otydlighet och otrygghet för flyktingarna. Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik påpekade i Ekots lördagsintervju problemet med att ukrainare, trots att de fått uppehållstillstånd, tvingas leva i Sverige med väldigt låg ersättning – högst 71 kronor i månaden. Han berättade även att Migrationsverket nu tvingas lösa boendefrågan som 2015, mot bättre vetande. Man använder samma anläggningar som ligger i samma kommuner, vilket ger en ojämn fördelning över landet.
Varför är det så? Finns det inte en ny lag som ska förhindra detta? Jo, bosättningslagen som antogs 2016 ska se till att mottagandet blir jämnare och att fler nyanlända ska hamna i kommuner där det är gott om jobb. Så har det också blivit.
Men lagen gäller inte ukrainarna, eftersom de inte får ett uppehållstillstånd för bosättning utan ett med tillfälligt skydd. Det innebär att de inte folkbokförs, varför bostadsfrågan aldrig blir ett kommunalt ansvar.
Vid sidan av det finns frågan om studier och sysselsättning. Barnen har rätt till skolgång, för vuxna finns ingenting. Regeringens lösning är att anslå medel till studier i svenska i studiecirklar och liknande. Det är bra men inte optimalt, eftersom den studieformen inte kräver utbildade lärare och läroplan med krav och uppföljning.
Vissa, som L, vill därför låta ukrainarna läsa svenska för invandrare, SFI, som anordnas av kommunerna. Och det är i grunden bra. Men den ojämna fördelningen av de ukrainska flyktingarna riskerar att ge oproportionerligt stor belastning på SFI hos vissa kommuner.
Allt hänger ihop. Improvisation löser ett problem men skapar ett annat. Om ukrainarna däremot hade getts uppehållstillstånd för bosättning, som alla andra flyktingar, hade Sverige kunnat använda redan upparbetade system i stället för dagens krångel. Fördelarna är flera:
1. Ukrainarna skulle få betydligt bättre ekonomiska och boendevillkor.
2. Bostäderna skulle förutom att hålla högre kvalitet även vara billigare. Enligt Riksrevisionen var kostnaden för ett tillfälligt boende, den vanligaste boendetypen hos Migrationsverket 2015, ungefär 10 000 kronor per person och månad.
3. Fördelningen av mottagandet mellan kommunerna skulle bli jämnare och flyktingarnas chanser på arbetsmarknaden bättre.
4. Ansvaret mellan Migrationsverket och kommunerna skulle bli tydligare. Man skulle utgå från lagar i stället för olika typer av framhastade frivilliga avtal.
Allt detta förutsätter dock att politikerna bestämmer sig för att ukrainarna faktiskt får bo kvar i Sverige, om de väljer det. Det har regering och riksdag inte sagt att de vill. Men de borde. Dagens ordning är ohållbar.