Ledare: Unik dom stärker kampen mot hedersförtrycket

Mordet på Fadime Şahindal 2002 blev startpunkten för ett kollektivt uppvaknande. Det har gått mer än 20 år sedan dess, men fortfarande är det som om stora delar av samhället precis har vaknat och yrvaket försöker få ett grepp om hederskulturen och dess konsekvenser. Andra har helt enkelt valt att trycka på snoozeknappen och somnat om. 

Nyligen dömdes en mamma och en pappa med koppling till Eskilstuna av Västmanlands tingsrätt till fängelse i ett år och två månader för hedersförtryck, vilket tidningen skrivit om (17/8). Domen, som ännu inte vunnit laga kraft, är unik. Det lär vara första gången, eller åtminstone en av de första gångerna som den nya lagparagrafen om hedersförtryck lett till en fällande dom. 

Så sent som i juni rapporterade SVT att lagparagrafen som trädde i kraft den 1 juni 2022 ännu inte lett till några åtal i landet. (SVT 1/6). Bristen på åtal grundade sig inte på en avsaknad av fall med misstänkt hedersmotiv. Under året har flera utredningar inletts och lags ned.

Till SVT säger åklagaren Jessica Wenna, som är specialiserad på hedersbrott att det är väldigt svårt och komplext att visa att en gärning har begåtts med ett hedersmotiv. 

Det säger sig självt att det är svårare att bevisa att det är en känsla av heder som motiverat att en viss gärning utförts. Men svårt är inte detsamma som omöjligt, vilket domen från tingsrätten visar. 

Ska fler gärningsmän bli dömda krävs det att kunskaperna om hederskultur och kompetensen hur den ska motverkas förbättras. I första hand inom skolan, socialtjänsten, polisen och åklagarväsendet. De måste både bli bättre på att identifiera dem som utsätts, ge dem stöd och säkra bevisning.

Kampen mot hederskulturen kan dock inte bara föras inom rättsväsendet. Hela samhället måste bidra för att bryta de normer som präglar hederskulturen – en familj i taget. Det är dock svårare än många tror. 

Trycket från omgivningen i form av släktingar och grannskap att upprätthålla hederskulturen är stort. De familjer som ändrar sin inställning drabbas inte sällan av ett flertal sociala och ekonomiska konsekvenser. Det leder inte sällan till att föräldrar som egentligen skulle vara villiga att se genom fingrarna med handlingar som anses normbrytande i stället väljer att utsätta sitt barn för hedersförtryck. 

Tyvärr har deras val inte sällan underlättats av att samhället i övrigt varit alltför villigt att kompromissa. Att det gått föräldrarna till mötes för att hitta en medelväg.

Därför finns fortfarande tusentals barn och unga i landet som inte har samma möjligheter som sina kamrater att välja hur de vill leva sina liv. Att vi låter det fortgå är inget annat än ett svek.