Joe Bidens regering delade med sig av utförlig information om den stora ryska sammandragningen av militär vid Ukrainas gränser. Krigsförberedelserna blev mycket synliga, inte bara från spionsatelliter utan i nyhetsförmedling som nådde allmänheten.

Därutöver tycks USA, och åtminstone Storbritannien och Kanada, ha delat med sig till en del allierade av ytterligare information om hur anfall på Ukraina verkligen förbereddes.

I höstas sände Joe Biden sin CIA-chef, en tidigare ambassadör i Moskva, till Kreml för att framhålla att västmakterna såg vad Putin tycktes planera, och att det skulle mötas med för Ryssland mycket kostsamma motåtgärder.

I dag vet vi att Putin inte lyssnade, och förmodligen felbedömde hur stor samling det skulle bli i väst om sanktioner och vapenleveranser. Men det fanns också svårare bedömningar att göra: vad var ett planerat anfall och vad var rysk bluff.

Där verkar en del länders regeringar, som Frankrikes och Tysklands, en tid ha räknat med att ett fullskaligt anfall var mindre sannolikt, då det skulle vara så väldigt riskabelt för rysk ekonomi och Putins maktställning. Enligt en intressant nyhetsartikel i onsdagens DN, av Mikael Holmström, ska det även ha gällt Sverige. Underrättelser österifrån tolkades i vart fall en tid som att Putin sannolikt inte skulle vilja eller våga kriga som han nu gjort. Holmströms källor bland utländska och svenska befattningshavare tolkar han som att militära underrättelsetjänsten (MUST) gav regeringen bedömningar som visade sig inte stämma. 

Att Biden och hans utrikesminister inte varnade sina allierade och USA:s andra vänner utan grund vet vi. En ovanlig öppenhet med en del underrättelseinformation som annars brukar hållas dold beredde vägen för snabb uppslutning från en rad länder, även Sverige, om sanktioner och vapenhjälp till Ukraina.

Bidens klarsyn kan jämföras med föregångaren Trumps svassande för Putin, som dessutom aktivt understött hans kampanj 2016. Strax före det ryska storangreppet dillade Trump om att Putin var något slags geni.

Ett antal regeringar, i Sverige och i minst ett par större europeiska Natoländer verkar dock, med stöd av egna länders underrättelsetjänster ha gjort en mindre långtgående, men felaktig tolkning av Putins personliga psykologi eller av hans politiska avsikter. Detta är graverande. Fast det är lättare att avläsa vilka styrkor som samlas än ifall en diktator avser att utöva påtryckningar eller anfalla för att ockupera.

Vad gäller vapenleveranser till Ukraina och inlämnandet av Natoansökan har statsminister Magdalena Andersson uppträtt med klar handlingskraft då storangreppet från Ryssland väl var ett faktum. Hon har i den delen kunnat stödja sig på en bred majoritet i riksdagen. Rimligen kan hennes insats i denna kris komma att ges bättre omdömen än hennes tidigare agerande som finansminister.

Men därbakom tycks finnas en annan fråga, om vilken klass det var på den information som stats-, utrikes- och försvarsminister fick från svenska underrättelseorgan. Sådant varken kan eller bör redas ut under full offentlighet. Men det kan även där finnas en del viktiga saker att lära av det som hänt.