Att fylla tomrummet efter Angela Merkel i tysk inrikespolitik blir inte lätt. Fler partier än tidigare hoppas nu kunna få en av de sina som ny förbundskansler. Hittills har alla regeringschefer kommit från antingen de moderat konservativa i CDU, eller från socialdemokraterna i SPD. Men valresultat och opinionsmätningar har numera ändrat bilden.
Det gröna partiet tog redan för dryga 20 år sedan det avgörande steget in mot mitten, bort från den radikala och ”alternativa” yttre vänstern. Nu ställer det för första gången upp en av sina ledande personligheter som kanslerskandidat i valrörelsen. Det blev Annalena Baerbock, en av deras två partiledare, sedan åtta år ledamot i förbundsdagen från Potsdam utanför Berlin.
Hon hör entydigt hemma i den del av de gröna som vill vara i mittfältet, och står i motsats till vänsterflygeln. Hon är mycket inriktad på europeiskt samarbete, och vill bland annat fördjupa det även vad gäller militärt försvar.
Detta, samt att hon varit vice ordförande i vänföreningen med Taiwan, säger en del om det tyska gröna partiets utveckling. Koalitionsregeringen efter valet i höst kommer troligen att innehålla både moderat konservativa kristdemokrater och de gröna, möjligen även det liberala partiet FDP.
Annalena Baerbock har till skillnad från andra i hennes parti ingen egen regeringserfarenhet. Av kandidaterna från kristdemokrater och socialdemokrater är Armin Laschet (CDU) regeringschef i den största delstaten Nordrhein-Westfalen, medan Olaf Scholz (SPD) är finansminister. I erfarenhet och politisk tyngd i EU-samarbetet kan de tyckas ha stort försprång. Men först SPD och nu även CDU har fått mycket motvind i opinionsmätningar, trots att deras gemensamma regering inte skött regerandet illa.
Opinioner kan hinna ändras på flera sätt till i höst, då Angela Merkels skugga och pandemipolitikens våndor spelar mindre roll. Det är också en sak att vara slagkraftig och uppmärksammad som kandidat före ett val och att som regeringschef i en koalition behöva bygga förtroende och ingå kompromisser – inom EU och gentemot de i många frågor mäktiga tyska delstaterna.
Det är en viktig förklaring till misstron bland många ledande kristdemokrater mot Markus Söder, högprofilerad regeringschef i Bayern från det med CDU allierade regionala konservativa partiet CSU.
Han anses ha klarat publiciteten under coronapandemin mycket bättre än Armin Laschet, och fick i några opinionsmätningar stort stöd för att slå ut denne som konservativ kanslerskandidat. Men han ansågs, även i Bayerns ledande tidning, Süddeutsche Zeitung, som ombytlig och opålitlig i åsikter, inriktad på att styra själv – utan förmåga till förankring och kompromiss i en koalition och i det tyska systemet med delstater.
Tänkvärt i Sverige bör det vara att i Tyskland har förbundsrepubliken, som numera åter belastas av såväl ytterhöger- som yttervänsterpartier, en förmåga till samverkan i den breda politiska mitten. Denna hämmas inte av någon krampaktig fixering vid en blockgräns mellan borgerliga och vänster. Kristdemokrater, socialdemokrater, liberaler och gröna har alla fyra regerat med alla de tre andra, på förbundsnivå eller i delstater, eller båda delarna.