Det började med att 13 socialsekreterare skrev en debattartikel i Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning (17/10). Där kritiserade de flera av den politiska ledningens beslut, som nedskärningarna hos socialnämnden och den skärpta hyrespolicyn.
När svaret publicerades, den 4 november, nöjde sig kommunalråden Jimmy Jansson (S), Arne Jonsson (C) och Jari Puustinen (M) inte med att bemöta i sak. De ställde sig även negativa till att socialsekreterna över huvudtaget framfört kritik, genom att avsluta med att det vore "önskvärt om alla medarbetare följde fullmäktiges demokratiskt fattade beslut och såg att vi är en del av samma kommun, har de resurser vi har och i stället lade kraft på att se till att dessa resurser fördelas så rättvist som möjligt", vilket ledarsidan har kritiserat.
Andemeningen är att socialsekreterarna egentligen inte ska hålla på med sådant här, som Katrin Säfström, kanalchef för P4 Sörmland, uttryckte saken i en P4-debatt med Jimmy Jansson (5/11). Hon menar att kommunalråden är ute och tassar på socialsekreterarnas yttrande- och meddelarfrihet, som innebär att anställda i offentlig sektor, som finansieras med skattemedel, har rätt att kontakta media och berätta om brister inom exempelvis socialtjänsten.
Vidare får offentliga arbetsgivare aldrig efterforska källan om den är anonym. Exempelvis ska en kommunchef inte springa in i ett fikarum och fråga vem som har skrivit en kritisk insändare, vilket många chefer tyvärr är okunniga om.
Jimmy Jansson höll inte med. Han sa att kommunledningen varken ska, vill eller får tysta någon och att politikerna inte har makt, förmåga eller möjlighet att göra det, eftersom medarbetarnas yttrandefrihet är skyddad i lag. Han sa även att den rädsla för att framföra kritik som finns bland en del kommunanställda sannolikt inte bottnar i rädsla för repressalier, utan för hur man exempelvis ska komma ut i nästa lönesamtal.
Det är ett bakvänt resonemang. Att hålla tillbaka någon lönemässigt, på osakliga grunder, är en repressalie. Precis som att en omplacering kan vara det, liksom utfrysning och karriärstopp, vilket är tre negativa konsekvenser, som tillsammans med sämre lön, nämns i en enkät som offentliganställda i Västernorrland har svarat på (P4 Västernorrland, 23/3-2015). Där framgår att så många som fyra av tio inte vågar vända sig till media för att berätta om missförhållanden och åtta procent uppger att de drabbats av repressalier när de kritiserat verksamheten.
Ingenting tyder på att Västernorrlands siffror är unika. Tvärtom visar en liknande undersökning från i år att var tredje offentliganställd i Västerbotten inte skulle våga kontakta en journalist och att nästan en av tio varit med om att chefen rekommenderat dem att inte prata med media (P4 Västerbotten, 2/9).
Det betyder att Sveriges yttrandefrihetslagstiftning visserligen är stark – offentliganställda har starkare skydd än andra – men den fungerar inte i praktiken. Konsekvensen är att sannolikheten ökar för att fel och brister inom exempelvis förskolan, äldreomsorgen, sjukvården och socialtjänsten inte blir kända, vilket främst slår mot barn, äldre, sjuka och utsatta, som ofta inte har några egna röster att höja.
Det är framför allt för dem som offentliganställdas särskilda rättigheter finns. Det är de som drabbas om socialsekreterarna tystnar.