Putinregimen började 2014 med militärt våld mot Ukraina. År efter år har goda tillfällen getts att inse hur Ryssland styrs, hur dess ekonomi fungerar och hur regimen brukar våld.

De företag i väst som riskerat aktieägares och låntagares pengar i Ryssland har inte varit ovetande om korruptionen, rättslösheten eller vad rysk militär beordrats att göra mot Ukraina och i Syrien.

En del politiker – främst men inte enbart i yttre högern – har efter åratal av förståelse, medlöperi eller ideologiska sympatier nu hastigt skyndat sig att antyda eller simulera en ny uppfattning. De har hela tiden vetat vad Putinsystemet varit och vilka metoder det använt sig av.

Oljebolag och fossilgaskunder har hela tiden kunnat förstå hur ryska exportinkomster stulits och placerats i förmenta "skatteparadis", medan en annan stor del gått till aggressiv upprustning. 

De som nu, i diplomati eller i sanktionsärenden, reagerar på det storskaliga angreppskriget har sedan 2014 kunnat följa det som hänt med Krim, liksom i de andra ryskockuperade områdena i sydöstra Ukraina. Till det som alla kunnat se där, ifall de inte föredragit att blunda, hör Putinregimens syn på ingången vapenvila.

När det krig Ryssland inledde 2014 pågått ett tag avtalades det om något som skulle föreställa vapenvila. Det var efter att det den gången inte hade gått att ockupera den numera mycket sönderskjutna hamnstaden Mariupol. Den vapenvilan, kallad Minskavtalet, har Ryssland brutit mot år efter år, ofta genom att skjuta artillerigranater mot ukrainska områden som Ryssland inte lyckades ockupera 2014.

Kanonerna har gång på gång använts för påtryckningar mot Ukraina, i fortgående försök att destabilisera landet och undergräva dess demokratiska styrelseskick. Den erfarenheten borde hållas i minne. Den borde mer konsekvent framgå tydligt i de offentliga uttalanden demokratiska regeringar gör om kriget.

Från olika håll hörs en formel för att få slut på kriget som ungefär är "någon form av vapenvila, som sedan kan leda till en fredsuppgörelse". Detta fanns med i en intervju med utrikesminister Ann Linde i Svenska Dagbladet i helgen. Den formeln, sedd från Kreml, kan uppfattas som en paus i framryckningen, varefter beskjutningen och ockuperandet fortsätter igen, när bränsleförråd fyllts på och angriparens trupper omgrupperats.

Grunden för de demokratiska ländernas hållning är att den ryska armén över huvud taget inte ska vara i Ukraina, att Ryssland inte har rätt att ockupera någon del av ukrainskt territorium och att Ryssland allra minst har rätt att utplåna Ukraina som stat eller installera en Quislingdiktatur där. Detta ska inte suddas till i intervjuer eller förhandlingsframstötar. Ann Linde bör se upp bättre.

Några som borde sett upp långt tidigare, och nu får skylla sig själva och ta sina förluster, är de banker, andra företag, affärsjuridikbyråer och enskilda kapitalplacerare som tagit risken att driva dotterbolag eller låna ut pengar i Ryssland. Det mesta av detta är nu värdelöst och kommer att förbli värdelöst.

De har ingen annan att skylla på än Putin – och den egna hållningslösheten.