Det lär inte röra sig om sju svåra år. Men allt fler experter varnar för att den kommande lågkonjunkturen både kan bli längre och djupare än vad man tidigare förutspått.
Alla kommer att drabbas av en försämrad ekonomi. Särskilt hårt blir slaget mot våra kommuner och regioner. Enligt Sveriges Kommuner och Regioners Ekonomirapport kommer Sveriges 290 kommuner gå back 19 miljarder kronor år 2024 om de inte får mer pengar i statsbidrag eller genomför effektiviseringar. Det kan tyckas illa men läget för landets 21 regioner är ännu värre: de kommer att sakna 28 miljarder kronor 2024.
Kommuner och regioner har rätt att ta ut skatt för att finansiera sin verksamhet. Men att höja kommunalskatten i det här läget är inte en bra idé. Det skulle ytterligare bidra till att försämra läget. Utrymmet i statsbudgeten för fler statsbidrag är ytterst begränsat. Då återstår det fruktade ordet effektiviseringar eller snarare vad de brukar bli: regelrätta besparingar i verksamheten.
Men frågan är om det inte finns ett område i både kommuner och regioner där det skulle gå att spara och effektivisera samtidigt.
De senaste åren har det återkommande larmats om att antalet administratörer i den offentliga sektorn ökat på ett sätt som är svårt att motivera. Mellan 2010 och 2017 ökade exempelvis antalet höga chefer, handläggare och administratörer i regionerna med 36 procent. Under samma tid ökade antalet läkare med 16 procent. Det här är långt ifrån det enda exemplet.
Ökar man byråkratin i en verksamhet leder det lätt till mer byråkratisering. I en debattartikel i DN (6/2) varnar professorn i tjänstevetenskap Johan Alvehus och professorn i offentlig förvaltning Gustaf Kastberg Weichselberger att offentliga organisationer riskerar att hamna i en dödsspiral.
De konstaterar att det finns en framväxande kader av administratörer som befinner sig långt från kärnverksamheten. De har yrkesbeteckningar som strateger, planerare, utvecklingsledare, kommunikatörer och så vidare. Samtliga har avancerade arbetsuppgifter av strategisk och övergripande karaktär.
Men när de sysslar med att ta fram planer, strategier och värdegrunder har de inte tid för mer triviala administrativa uppgifter. De får i stället utföras av personalen i kärnverksamheten, som dessutom får till uppgift att genomföra alla planer och strategier som tas fram. Det handlar ofta om mycket avancerade idéer om hur arbetet ska utföras – trots att de inte sällan upplevs som mindre realistiska.
Effekten blir dock densamma. Personalen ”på golvet” får mindre tid till kärnuppgifterna inom vård, skola och omsorg. ”Färre gör jobbet, vilket ökar arbetsbelastningen för dem som är kvar, vilket i sin tur leder till att fler söker sig därifrån.”
Vill man undvika den dödsspiral som professorerna varnar för och samtidigt stärka kärnverksamheten finns det därför anledning att se över antalet administratörer med strategiska arbetsuppgifter. För handen på hjärtat – vilken verksamhet behöver ytterligare en värdegrund?