Nyligen presenterades de första resultaten från en unik genomgång av närmare 22 000 barnavårdsutredningar. Materialet är så omfattande att forskarna som står bakom den så kallade Nuso-studien har kunnat dra slutsatser på detaljnivå (Dagens Samhälle 2/10).
Ett tydligt resultat av studien är att insatser ofta sätts in för sent.
De vanligaste orsaken till en barnavårdsutredning är konflikter i familjen, våld mot barnet eller bristande omsorg. Men det räcker inte alltid att socialtjänsten konstaterar att ett litet barn är utsatt i sin hemmiljö för att det ska få hjälp och stöd.
Det kan bero på att socialtjänsten bedömt att det finns en fungerade förälder eller att det finns ett annat skyddande nätverk kring barnet. En annan vanlig orsak är att barnets vårdnadshavare tackat nej till att få hjälp.
Alltför ofta blir resultatet därför att samhället väntar och ser, trots att det är väl känt att det finns en kraftigt ökad risk att ett barn som far illa i sin hemmiljö utvecklar en egen beteendeproblematik.
Studien visar också att barn med svensk bakgrund får fler insatser än barn med utländsk bakgrund. Det finns också en skillnad i bedömningen mellan flickor och pojkar – som redan märks från treårsåldern. Flickors problematik förklaras i högre grad av deras hemförhållanden medan pojkarnas, i nästan dubbelt så hög grad som flickors, anses bero på dem själva.
Men oavsett om det rör sig om pojkar eller flickor sätts alltså insatserna – tyvärr – först in när barnet utvecklat en egen problematik. När behovet av insatser är större än de var när Socialtjänsten först mötte barnet.
En slutsats som forskarna drar är därför att socialtjänsten behöver bli bättre på att försöka motivera föräldrar att ta emot hjälp i ett tidigare skede.
Det är bra att dessa brister i socialtjänstens arbete nu kan visas svart på vitt så att de blir svårare att bortse från.
Men samtidigt är det mesta av det här inte någon ny kunskap. Man vet redan, men väljer att blunda ute i kommunerna.
Att socialtjänsten inte sätter in så tidiga insatser som möjligt kan bero på brister i organisationen och brist på personal, som bland annat innebär att oerfarna socialsekreterare får hantera alltför svåra och komplexa fall. Men det kan också handla om bristande ekonomi – om sparbeting som gör det enklare att rulla kostnaden framför sig, trots att man vet att det är en riktigt dumsnål strategi.
Oavsett skäl blir resultatet dock detsamma: barnen lämnas i sticket och sviks av samhället.