Är det så att utanförskapet i Sverige bara växer och växer? Den som lyssnade på Ulf Kristersson (M) i debatten i Agenda i söndags kunde få det intrycket: "Fler och fler lever på att andra jobbar".
Men det är, åter igen, fullkomligt fel. Den långsiktiga utvecklingen är att allt fler av Sveriges invånare i arbetsför ålder jobbar. Allt färre försörjs med bidrag. Och vårt land är bäst i EU på detta.
Under 2019, före pandemin, hade 82 procent av landets invånare i åldern 20 till 64 år ett arbete. Det var högst i EU. Pandemiåret 2020 sjönk det till 81 procent – men var fortfarande högst i EU.
Andelen svenskar som försörjdes med ersättningar och bidrag 2019 var 12,7 procent, räknat som helårsekvivalenter. Det var den lägsta andelen sedan 1990, vilket är så långt tillbaka Statistiska centralbyråns sammanställningar av detta går. 2020 steg den till 13,5 procent, som är likväl det tredje lägsta året i tidsserien, efter 2019 och 2018.
Det här sättet att mäta utanförskap var det som Alliansen hänvisade till i valet 2006, för att fånga upp alla som var ofrivilligt utan jobb, i stället för att bara räkna dem som var officiellt arbetslösa. Utanförskapet hade inte minskat särskilt mycket efter utgången av 1990-talskrisen och låg på drygt 19 procent.
Men nu när utvecklingen är positiv låtsas moderater – liksom kristdemokrater, L-partister och sverigedemokrater – inte om detta. I stället använder de ögonblicksbilder och ersätter vedertagna, över tid och internationellt jämförbara sätt att mäta med egna, hemsnickrade mätmetoder vars enda syfte är att svartmåla.
Nej, allt är inte rosenskimrande. Pandemin slog hårt mot branscher med många instegsjobb vilket har höjt långtidsarbetslösheten. Det är den stora och allt överskuggande utmaningen på arbetsmarknaden, även om man också här kan titta runt och jämföra. Sveriges långtidsarbetslöshet – de som varit utan jobb i sex och tolv månader av det totala antalet arbetslösa – är lägst i EU.
Men den kanske mest minnesvärda episoden från partiledardebatten var Jimmie Åkessons (SD) överspel i ett replikskifte med Per Bolund (MP). SD-ledaren invände teatraliskt mot Bolunds val att kalla oppositionen SD, L, M, och KD ”blåbrun”.
Motiven bakom Åkessons spektakel går att spekulera kring, men Bolunds beskrivning är fullt rimlig. Detta är en blåbrun koalition. Olika nyanser av blå i M, KD och L och brunt i SD. Det är den färg som bäst speglar högerextremism.
Det handlar om det nazistiska rotsystem som fortfarande är en del av SD-plantan. Det är partiets öppna spjäll mot den öppet rasistiska, fascistiska och antisemitiska miljön. Det är en aldrig sinande ström av islamofobi och allmänt misstänkliggörande av människor på grund av deras etnicitet.
Ja, det var bara ett par veckor sedan som en "utredning" internt i SD friade partiets ledare i Göteborg, Jörgen Fogelklou, för att ha spritt vit makt-budskap från ett anonymt nätkonto. Det går inte bevisa att det var han, säger partiet, trots att det mesta talar för att så är fallet.
”Är jag brun?” skrek Jimmie Åkesson. Självklart är du det.