Torsdagens möten i Stockholm kylde inte ner konflikten vid Ukrainas gränser. Men vad fanns att vänta?
Moskva kräver, i praktiken under hot av en utvidgad invasion av Ukraina, att Nato ger Ryssland bindande garantier som stoppar ett ukrainskt medlemskap i alliansen och begränsar Nato-länders militära stöd till Ukraina. Det kan Nato, vars talan fördes av USA:s utrikesminister Antony Blinken, inte acceptera.
Varje land bestämmer sin säkerhetspolitiska linje. Det fanns en tid i Europa då starkare stater kunde diktera sådant över huvudet på de svagare, då synen på landgränser var godtycklig, då vapenmakt gick före rätt. Den tiden är över, även om det ryska ledarskapet väljer att leva kvar i den.
Och eftersom den ryska regimen inte kunde få som den ville så blev det som det blev – hårda ord, ilska och överspel från utrikesministern Sergej Lavrov.
Men även om han åkte från Stockholm överhettad, lär han även ha åkt som bättre informerad om vad som händer ifall rysk militär genomför en ny offensiv mot Ukraina. Det lades fast vid Natos utrikesministermöte i Riga på onsdagen och samma budskap har meddelats från Vita huset.
Allt sägs inte i klartext men innebörden tycks vara denna: Om Rysslands krigsmakt går till anfall blir svaret från väst, i form av sanktioner, så kraftfullt att den ryska ekonomin knäcks.
Det är knappast något som det ryska ledarskapet önskar, särskilt mot bakgrund av Rysslands bedrövliga hantering av corona, med misslyckade vaccinationer och en ny topp i smittspridningen med de högsta dagliga dödstalen i covid-19 sedan pandemins början.
Vid ett sådant krigsscenario försvinner även alla begränsningar för militärteknisk hjälp till Ukraina. Det tillsammans med faktumet att den ukrainska krigsmakten redan är betydligt starkare än 2014-2015 innebär att ett nytt, mer omfattande ryskt krigsäventyr i Ukraina får en hög kostnad för Ryssland även militärt.
Men orsaken till Rysslands hotfulla uppträdande är inte ett ukrainskt Nato-medlemskap som sådant. Det är inte nära förestående av en rad skäl, däribland sådana som inte har något att göra med relationen till Ryssland. Det handlar bland annat om ukrainsk korruption och landets konflikt med Ungern om den ungerska minoritetens status i Ukraina.
Däremot är Moskva uppenbart besvärat av det befintliga militära samarbetet mellan Nato och Ukraina, inklusive vapenleveranser. Det försvårar för Ryssland att diktera villkoren för att få slut på det krig i Donbass som man startade 2014. En fördjupning av detta samarbete, som exempelvis innebär placering av Nato-länders militär i Ukraina i betydande antal, skulle göra det ännu svårare.
Kremls mål är att göra de ockuperade områdena till autonoma, Moskvakontrollerade republiker inom den ukrainska staten, som sedan kan användas för att styra Ukrainas inrikes- och utrikespolitik.
Det gäller att bakom alla ryska ord se det grundläggande: Ukraina har aldrig utgjort ett hot mot Ryssland. Nato har aldrig utgjort ett hot mot Ryssland. Däremot har Ryssland angripit sina grannländer – Georgien 2008, Ukraina 2014 och pågående.
Före 2014 fanns i den ukrainska politiska mittfåran viss förståelse för ryska statens anspråk. Anhängarna av ett Nato-medlemskap var i minoritet i befolkningen. Efter 2014 är allt annorlunda. Ryssland har visat vad det går för. Den ukrainska opinionen har skiftat. Ukraina har ställt in sig på självförsvar.
Den utvecklingen har klargjort skillnaden mellan rätt och fel och skingrat illusionerna om den ryska politiken. Den demokratiska världen bör dra slutsatser i enlighet med detta. Vi måste fortsatt stå på Ukrainas sida och inte vika tillbaka från detta.