Under onsdagens partiledardebatt i riksdagen, den första efter valet, lät det återkommande som partierna lånat politiska slogans från amerikansk politik och översatt dem till svenska: S-ledaren Magdalena Andersson talar exempelvis om att Sverige behöver en politik som gör att Sverige blir lite mer som Sverige. SD-ledaren Jimmie Åkesson säger kort och gott att Sverige ska sättas först och KD-ledaren Ebba Busch pratar om de behoven i det svenska hjärtlandet. Betoningen av Sverige och svenskarna känns främmande. Det är dock ett av flera tecken på den politiska högersväng som nu befäst mer och mer.
Hur kommer då politiken att utformas i praktiken? Partiledardebatten gav egentligen inga konkreta besked förutom att välfärden ska skyddas och att Sverige ska fortsätta stödja Ukraina. Hur det ska gå till är ännu oklart med (men) ambitionen är tydlig.
En annan tydlig trend är att partiledarna i den nya M-KD-L-regeringen svarar undvikande och vagt – till och med på frågor som borde vara enkla och självklara att besvara.
Ett återkommande ämne som dök upp under debatten var ifall regeringen och SD var beredda att dra in bidragen för organisationer, myndigheter eller medier som kritiskt granskar oktoberavtalet. Statsminister Ulf Kristersson (M) gled på svaret och konstaterade att organisationer naturligtvis måste kunna granska men att det inte ska gå pengar till organisationer som är ett hot mot demokratin.
Nej, vem tycker det? Men med tanke på att diskussionen har sin upprinnelse i ett twitterinlägg där riksdagsledamoten Björn Söder (SD) förslår att bidragen till organisationen Civil rights defenders som kritiskt granskat oktoberavtalet omedelbart ska dras in fanns det utrymme för Kristersson att göra en tydlig och omedelbar markering.
Nu blev det i stället SD-ledaren Åkesson som självmant och tydligt konstaterade att ingen organisation ska bli av med bidragen för att de kritiserar avtalet.
I sig är detta ganska symptomatiskt för det nya politiska landskap vi befinner oss i. SD har fått en unik position. När det passar partiet står man bakom regeringen, men Åkesson tvekar inte att markera mot sin koalition och bjuda in övriga oppositionen till samarbete. Att det skapar en viss nervositet bland M, KD och L och bidrar till att de hellre styrker SD med- än mothårs är inte märkligt, men oroande i en tid som präglas av kriser på flera områden. Den begynnande lågkonjunkturen, energikrisen, det allvarliga säkerhetspolitiska läget kräver samsyn och breda blocköverskridande överenskommelser.
Det kanske inte blir SD som blir denna garant trots allt. Under partiledardebatten var det snarare S-ledaren Magdalena Andersson som sträckte fram en hand för framtida samarbete. Hon lovade visserligen att kritisera delar av politiken framöver. Men under onsdagens debatt valde hon att hålla en låg profil och avstod exempelvis att kritisera regeringens migrationspolitik.
Blockgränserna är upplösta och de skarpaste oppositionspartierna är numera C, MP och V. Men om de kommer klara att föra en konstruktiv oppositionspolitik och vad C tar vägen med en ny partiledare återstår att se.