I ett annat land, i en annan konflikt skulle vi kalla dem barnsoldater. 13–14-åriga pojkar som skjuter med automatvapen. I Sverige kallar vi dem i stället gängmedlemmar. 

Egentligen spelar det ingen roll vad vi kallar dem. Men vi måste lära oss och förstå vad det är som driver de här pojkarna om vi ska ha en chans att stoppa rekryteringen till gängen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet (9/10) bidrar den liberala politiken Jan Jönsson med några pusselbitar. Men Jönsson kan inte bara åberopa sin erfarenhet som politiker, bland annat som socialborgarråd. Större delen av sitt yrkesliv har han arbetat som speciallärare och rektor i skolor i utsatta områden i Stockholm. Han har mött och arbetat med de pojkar han skriver om. 

Jönsson konstaterar att pojkarna som rekryteras till gängen ofta men inte alltid misslyckats i skolan, ofta men inte alltid blivit utsatta för våld i hemmet, ofta men inte alltid växt upp med många syskon och en ensamstående förälder. Men det finns även pojkar som inte alls passar in i detta mönster.

Det de alla har gemensamt är att de ”utvecklat värderingar och beteenden som under uppväxten gjort dem alltmer hårda och oåtkomliga för vuxen påverkan, samvetslösa och beteendestörda.” Mest överrepresenterade är pojkar med utlandsfödda föräldrar som gått i svensk förskola och skola. 

Jönsson understryker vikten av tidiga insatser, från skolan, socialtjänsten och föräldrarna. Socialtjänsten behöver uppmärksammas av förskolan när barn uppvisar beteendeproblematik. Riktat stöd måste ges till våldsamma och svårnådda pojkar innan de har gått ut lågstadiet. Jönsson understryker att forskning visar att det därefter är svårt att uppnå beteendeförändringar. 

Det finns goda möjligheter att identifiera och fånga upp pojkar med beteendestörningar. Men Jönsson konstaterar att det paradoxalt nog verkar vara tvärtom. 

När barn hamnar i riskzon ”tar socialtjänsten mindre allvarligt på försummelse av och beteendeproblem hos pojkar än flickor.” Sannolikheten att en utredning inleds minskar i takt med att pojkarna blir äldre. Pojkar vars föräldrar är födda utomlands beviljas i minst utsträckning stödinsatser, ofta för att föräldrarna tackar nej. 

Enligt gällande lagstiftning måste socialen avsluta sina insatser så fort föräldrarna tackar nej eller om det tillfälligt blir lite lugnare kring barnet. 

Det är regler som måste förändras. Samhället får inte vända sig bort från pojkarna i riskzonen.