På bara ett par decennier har det blivit möjligt att lyssna på självvald musik var du än är, när du vill. Med internet växte strömningsmöjligheterna och hur vi konsumerar musik såväl som film och tv har kommit att revolutioneras. Men en live-skiva är aldrig riktigt lika bra som att ha stått där och absorberat allt på plats. Stämningen och samhörigheten i stunden spelar in. Stora artister blir så mycket större. Större än livet, som uttrycket är på engelska.

Nya medier ger nya sätt att mötas. Minns att Abba-managern Stig Anderson en gång banade väg för kvartettens globala succé med korta tv-filmer, musikvideor, som sedan spreds till tv-bolag världen över. Att möta publik utan att vara där. I dag är musikvideon gårdagens nyheter. Annat tar vid.

Den som är först med något nytt vinner lättare de stora rubrikerna. Men den som bryter ny mark har också att möta den hårdaste kritiken och genomlida mer brutala nybörjarmisstag och de suraste recensionerna. Är det värt det? Är inte minnena bäst ändå? Jo, men drömmen att få bli nyupptäckt i sin helhet av en generation som inte ens var född när karriären stod i zenit, det är garanterat kittlande, en kulturskaparens dröm. 

Abba har gjort det som är tekniskt möjligt för att föreviga det de är och var, ned till punkter i minsta rörelsemönster – i form av digitala Abbatarer. Galapremiären var i torsdags i London. Här ser vi en supergrupp turnera utan att förflytta sig fysiskt, men ändå vara där. Närvarande i nästan allt som tas in via öga och öra, med Agnetha Fältskogs och Annifrid Lyngstads välbekanta röster och rörelser

Precis som på storhetstiden finns där ett liveband som bygger ut ljudbilden. Konsertkänslor ny- och återskapas. För Abba-fansen blir det en nästan-tripp till 1977, ett då och nu i ett. För andra superstjärnor, vilket garanterat lär komma, väntar andra årtiondens höjder men med snarlik lust och längtan. 

Teknikutvecklingen är faktiskt fantastisk, men också förrädisk. Det kan kräva märkning framöver. Att det ”fejkade” går att sälja som det ”faktiska” kan fungera som ett vasst verktyg för allt från bedrägerier till propaganda. Men tekniken lär göra populärmusikens stjärnor alltmer eviga, om de så vill. Inte bara som nostalgi-kickar utan också som konsertkänslor i nuet. När det går att skapa en live-känsla på plats för en artist som inte kan vara där. Då öppnas i nästa andetag dörrar för att släppa in publik som inte heller kan vara där, men sinnesmässigt del av folkhavet. Vi får fysiska arenor utan publikbegränsningar. Tänk en Bruce Springsteen på Ullevi 1985 utan risk för sprickor i betongen, men också mer intima klubbframträdanden, en närhet i en trång, mörk källarlokal med tusentals i publiken. 

Redan Wolfgang Amadeus Mozart visade hur musikalisk begåvning kan omvandlas till odödlighet, åtminstone för århundraden av nya generationer. Det är allt annat än nytt, men vi närmar oss en tid där vi kan få mer än bara musiken och arrangemangen som på nytt. Där ett då nästan, nästan är som på riktigt nu.

Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter (c).