Om Pomperipossa i Monismanien tjÀnade tvÄ millioner, sÄ fick hon behÄlla 5 000 kronor! Att leva pÄ, skrev Astrid Lindgren i sin berömda saga som visade hur höga marginalskatter Ät upp egenföretagares inkomster.
GÀstkrönika
Att vara ekonomiskt oberoende Àr en vÀldigt bra förutsÀttning för att uppnÄ fullstÀndig, kreativ frihet. Det var Astrid Lindgren nÀr hon skrev den klassiska satiren Pomperipossa, om en barnboksförfattare som fick betala 102 procent i marginalskatt. Men eftersom försvinnande fÄ mÀnniskor tjÀnar lika mycket pengar pÄ sin konst som Astrid Lindgren har lösningen för alldeles för mÄnga blivit att leva pÄ kulturbidrag och stipendier.
Det Àr en sjÀlvklarhet, som mÄste uppmÀrksammas nÀr man talar om kulturens finansiering. Problematiken lyfts i en fÀrsk utredning om privat kulturfinansiering frÄn Myndigheten för kulturanalys. Kulturen har lÀnge betraktats som ett vÀlfÀrdsomrÄde dÀr skattepengar Àr nödvÀndiga, ja till och med centrala. Enligt utredarna har den synen pÄ kulturens finansiering lett till att det i dag saknas kunskap om hur kultursektorn kan arbeta med privat finansiering, donationer och sponsring.
Flera av dem som intervjuats av utredarna visar ren motvilja mot att vĂ€nda sig Ă„t annat hĂ„ll Ă€n det offentliga för att fĂ„ pengar till sin verksamhet. En av dem sĂ€ger att man âmĂ„ste liksom, för att anvĂ€nda andra ord, slicka röv lite grann för att det ska gĂ„ att fortsĂ€tta ha demâ.
Men Ă€ven den som försörjer sig pĂ„ kulturstöd mĂ„ste fylla i blanketter, skriva projektplaner, kĂ€nna och vara trevliga mot rĂ€tt mĂ€nniskor och, med kulturskaparens egna ord, âslicka röv lite grannâ. SĂ„ skulle det inte behöva vara om verksamma inom kultursektorn fĂ„tt behĂ„lla mer av pengarna de faktiskt tjĂ€nar pĂ„ sitt skapande.
Ett sÀtt att öka den privata finansieringen Àr att göra det avdragsgillt att köpa in konst till kontor.
Det finns bara en Astrid Lindgren, och det Àr lÄngt ifrÄn alla kulturutövare som kan glÀdjas Ät sÀnkta marginalskatter, men som sÄ ofta Àr just skattelÀttnader en del av lösningen pÄ till synes svÄrlösliga problem.
Det mest sjÀlvklara svaret pÄ hur kulturskapares ekonomi kan förbÀttras, och dÀrmed ge dem större kreativ frihet, Àr givetvis att sÀnka bolagsskatten eftersom mÄnga som arbetar med kulturell verksamhet Àr egenföretagare. Om man ska göra riktade insatser finns det ocksÄ nÄgra exempel i utredningen som glimrar till med nÄgra smÄ, men enkla, exempel.
NĂ€r det gĂ€ller sponsring och donationer frĂ„n företag tar utredningen upp förslag frĂ„n vĂ„ra nordiska grannlĂ€nder, dĂ€r det Ă€r avdragsgillt för företag att göra villkorslösa donationer till kulturverksamhet. Ăn bĂ€ttre Ă€r exemplet med den irlĂ€ndska modellen dĂ€r konstnĂ€rers inkomster Ă€r skattebefriade upp till en viss nivĂ„. I Storbritannien Ă€r turnerande teatersĂ€llskap som drivs i bolagsform undantagna frĂ„n vinstskatt.
Att Äterinföra den sexprocentiga biomomsen kan leda till ökade inkomster frÄn biobesökare.
Det finns redan intressanta spÄr i den svenska skattelagstiftningen dÀr scenframtrÀdanden som till exempel teaterförestÀllningar och konserter Àr momsbefriade för bestÀllaren. För konstnÀrer Àr försÀljningen dÀremot inte momsbefriad om konstnÀren sÀljer sina verk via ett eget företag.
I resonemangen om skattelÀttnaderna glöms dock de viktigaste, privata finansiÀrerna bort. Det vill sÀga publiken, lÀsarna och besökarna. Det Àr dÀr man mÄste börja. Till exempel genom att Äterinföra den sexprocentiga biomomsen och göra det avdragsgillt att köpa in konst till kontor. Man bör ocksÄ justera upp pristaket för den avdragsgilla summan vid representation och personalfester som innebÀr besök pÄ teatrar och konserter.
Det Àr enkla ÄtgÀrder som kan ta de allra flesta kulturskapare ett steg nÀrmare sin dröm: Att röra, beröra, uppröra eller underhÄlla en större publik.
Johanna Schreiber Àr fristÄende liberal skribent pÄ Liberala NyhetsbyrÄn