Propaganda är ett tveeggat svärd. Risken finns att man går på sitt eget budskap.
Låt oss börja med tidernas grövsta exempel: Adolf Hitler. Inför kriget mot Sovjetunionen 1941 lovade han: ”Vi behöver bara sparka in dörren så kommer hela den ruttna byggnaden att rasa.”
Felbedömningen kostade över trettio miljoner människor livet, inklusive führern själv. Nazisterna hade svalt sina egna myter om undermänniskor och övermänniskor. Strategin anpassades till propagandan, hur delirisk den än var.
Åttio år senare pratar Vladimir Putin – mot all rimlig evidens – om att Ukraina behöver ”avnazifieras”. Också den ryska tsaren föll för sin egen desinformation om det ruttna statsbygget där dörren kunde sparkas in.
Det lär stå honom dyrt. Det måste stå honom dyrt. Men denne krigsförbrytare är långt ifrån den enda som ägnat sig åt önsketänkande 2022.
Alltsedan den 24 februari har USA upprepat att Ryssland är internationellt isolerat. Biden-administrationen bedyrar detta så frekvent att de uppenbarligen börjat tro på det själva. Sanningen är, tyvärr, en annan.
Västvärlden följer traditionen att missta egna värderingar för universella. En majoritet av världens befolkning har avstått från att ta ställning i Ukraina-kriget. När FN röstade om Rysslands aggression fördömdes den visserligen av 141 länder, men bland de övriga återfanns jättar som Kina och Indien, förutom nyckelstater som Sydafrika, Vietnam och Irak. Tillsammans representerar de betydligt fler människor än anti-Putin-fronten.
I Asien sneglar många länder på Kina, vars stöd är oumbärligt för Moskva. Mycket hänger på om ukrainarna orkar fortsätta försvara sig – alla gillar en vinnare – men i grunden står hela världsordningen på spel. USA:s misslyckade krig i Irak och Afghanistan har inte stärkt Västs trovärdighet. Många uppfattar mobiliseringen för Ukraina som hyckleri.
Även i Sverige rubbar kriget koordinaterna. Partier får problem med sin tidigare verklighetsbeskrivning. Ju mer man investerat, desto svårare att göra upp med illusionerna.
För Socialdemokraterna gäller det främst alliansfriheten, länge upphöjd till moraliskt egenvärde, plötsligt avklädd som både riskabel och cynisk. Nu tvingas de backa in i Nato på initiativ av Finland, för att undkomma sin egen retorik.
Moderaterna har också ett krigsrelaterat kommunikationsproblem. Massor av energi och trovärdighet har satsats på att sminka upp ett samarbetsparti med Putinreflexer. Hur tvättar man bort sminket utan att kladda ner sig själv?
Niklas Ekdal är fristående skribent och tidigare politisk redaktör på Dagens Nyheter (lib). Krönikan är tidigare publicerad i Upsala Nya Tidning (lib).