Nyligen fick Jennifer Doudna och Emmannuelle Charpentier, den senare hedersdoktor och tidigare forskare vid Umeå universitet, dela på årets Nobelpris i kemi. De belönas för sin upptäckt av Crispr/Cas9, den så kallade gensaxen.
Sedan upptäckten presenterades i augusti 2012 har det gått fort. Tusentals forskare och laboratorier har utvecklat tekniken för sina fält.
Exempelvis har sju personer med två varianter av en allvarlig genetisk blodsjukdom nyligen behandlats med gensaxen. Patienter ur båda grupperna visade ”mycket positiva” resultat. Förutom att genetiska sjukdomar potentiellt kan botas, har gensaxen snabbt skapat nya cancerbehandlingar.
Crispr/Cas9 används även för att odla fram grödor som bättre tål torka, mögel och skadedjur. Tobak, melon, squash och papaya har ihop med globala stapelvaror som potatis, ris och sockerbeta behandlats mot ett 20-tal virussjukdomar. Det ger större skördar och kräver mindre bekämpningsmedel.
Gensaxen har också skapat sterila laxar, vilket gör det säkrare att förse världen med ett mer klimatsmart protein än rött kött. USA och Kanada har godkänt fisken som ett säkert livsmedel. 2017 såldes den första ”skörden” till Kanada.
EU säger dock nej till laxen. Det grundar sig i miljörörelsens motstånd mot genmodifiering. Det måste ändras. Europeiskt jordbruk och medicinforskning måste få använda ny teknik. Ovetenskapliga dogmer ska inte styra politik. Men med just Crispr/Cas9 måste andra aspekter, som etiken, diskuteras vidare. Vill vi klippa i vilka gener som helst?
2018 försökte en kinesisk forskare göra ett provrörsbefruktat tvillingpar immuna mot aids. Forskarvärlden tog avstånd från tanken på skräddarsydda barn. Charpentier krävde kort därefter ett globalt stopp för sådan användning av tekniken tills internationella regelverk för gensaxar kom på plats.
Det är bra. Men frågan är svår. Ska vissa effektiva behandlingar mot allvarliga sjukdomar stoppas? Enligt vilka principer och gränsdragningar?
I en färsk studie visade den svenske biologen Svante Pääbo att vissa personer ärvt en gen från neandertalare som gör att de har tre gånger högre risk att hamna i respirator om de smittas av coronaviruset. Varannan person i södra Asien bär genen, liksom var sjätte europé.
Det finns flera auktoritära styren i Europa och Asien som säkerligen inte tvekat om de kunde ”klippa bort” corona från sitt land. Det välförtjänta Nobelpriset för Crispr/Cas9 medför sådana frågor, men även lärdomar för forskningspolitiken.
Gensaxen upptäcktes när Charpentier bedrev så kallad grundforskning, alltså att hitta nya kunskapsområden, definiera nya problem och söka nya lösningar. Mycket av dagens forskning är dock tillämpad: Befintliga problem ska få bättre lösningar.
I Sverige värderas grundforskning lägre än i övriga Norden. Den är också sämre än i exempelvis Danmark. Där finns sedan årtionden en grundforskningsfond för att öka kvaliteten i grund- och spetsforskning.
I höst kommer regeringens forskningsproposition, som styr forskningspolitiken kommande år. Att en globalt revolutionerande upptäckt gjorts i Norrland borde få politiker att vilja stärka svensk forskning. Särskilt den eftersatta men ack så viktiga grundforskningen.
Gustav Juntti är fristående liberal skribent.