Så sent som i november pekade Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan ut journalisten Bülent Kenes som en av de “terrorister” han vill se att Sverige lämnar ut för att landet ska släppa sitt veto mot det svenska Natomedlemskapet.
Turkiet påstår att Kenes är misstänkt för att ha varit med i Gülenrörelsen och för att ha varit delaktig i kuppförsöket mot Erdoğans regering 2016.
Högsta domstolen meddelade på måndagen (19/12) att den stoppar utlämningen av Kenes. Ett engagemang i Gülenrörelsen hade inte varit straffbart i Sverige. Även om delaktighet i ett kuppförsök hade varit straffbart är det ett sådant politiskt brott som gör att det finns grundad anledning att anta att han skulle riskera förföljelse i hemlandet om en utlämning skulle verkställas. Därför bedömde HD att förutsättningar för utlämning inte föreligger.
Beslutet kommer knappast som en chock för någon inblandad. Riksåklagaren har tidigare avstyrkt en utlämning av journalisten, huvudsakligen av de skäl som HD anger i domen.
Trots att beslutet var väntat är det likväl betryggande att maktdelningen mellan den verkställande och den dömande makten alltjämt står sig stark. I förhandlingarna med Turkiet innebär domen, åtminstone ur objektiv synvinkel, ett tydligt bakslag.
“Avslaget på vår begäran om utlämning av Bülent Kenes är en mycket negativ utveckling”, kommenterade Turkiets utrikesminister Mevlüt Cavusoglu beslutet under tisdagen (20/12) på en presskonferens.
Trots att det eventuellt hade inneburit fördelar i förhandlingarna med Turkiet satte HD alltså ned foten. Det är ingen vild gissning att regeringen hade önskat sig ett annat besked. Att HD visar sig ha integritet nog att inte stryka regeringen medhårs i det här ärendet är ett styrkebesked för den svenska rättsstaten.
I grund och botten är Nato en gemenskap för fria demokratier. Det vore därför djupt motsägelsefullt om vi skulle kompromissa med de grundläggande institutioner, som just gör oss till en fri demokrati för att bli en del av Nato-gemenskapen.
Denna insikt verkar tyvärr inte fullt ut ha sjunkit in i regeringen, i sin iver att snabbt fixa medlemskapet. Man tycks agera under föreställningen att ju mer eftergifter man beviljar Erdogan desto större blir sannolikheten att han släpper vetot.
Risken är dessvärre betydlig att eftergifterna i stället signalerar att Turkiet kan vinna framgång i att kräva ännu mer. Det är lugnande att vi då har en dömande makt, som agerar med självständighet när de rättsliga gränserna passeras.
Pontus Almquist är fristående liberal skribent