Ihor är ödmjuk, nästan blyg, om sina insatser i kriget. ”Jag är inte någon hjälte”, understryker han. Ändå utför han en av de absolut farligaste uppgifterna som finns i kriget.
Han är 29 år och har varit i armén under hela sitt vuxna liv, varav fyra år på militärakademin i Lviv i västra Ukraina. Idag är han löjtnant och kompanichef i ingenjörstrupperna i 56:e motoriserade infanteribrigaden. I kompaniets uppgifter ingår att bygga befästningar, sätta upp broar, röja minor och omvänt minera och spränga. Han och hans kamrater går först där de ukrainska trupperna rycker fram. Ofta sker det under beskjutning.
Får han någon gång order som han ser som vansinniga? Så gott som dagligen, svarar han. Som att minera en helt öppen yta knappt hundra meter från fiendeställningar. Då gör han så gott han kan utan att förvandla det till ett självmordsuppdrag.
När det blir för hett drar man sig undan men ibland hinner man inte. Ihor berättar att han blev sårad av en granat för tre veckor sedan och fick plocka ut splitter ur låret. Återkomsten i tjänst tycks ha skett fortare än vad vårdpersonalen önskade. ”Men jag kände mig tvungen”, försvarar han sig, ”jag ville inte att någon annan skulle föra befäl över mina killar”.
Trots alla risker har kompaniet ännu inte haft några förluster.
Fienden då? När jag frågar listar Ihor en lång rad ryska fordon som kompaniet slagit ut och ryska soldater som de dödat – en del med hjälp av minor från väst. Ihor nämner Tyskland och Frankrike. ”Fantastiska saker”, säger han utan att gå in på detaljer.
Och trots att han har en krass syn på fiender och på att döda dem, så uttrycker han respekt för de ryska ingenjörerna som yrkesmänniskor. Han beskriver en skicklig mineringslösning som han sett hos dem och sedan använt själv.
Ihors vän Maritjka Rybatjok, 27, som var med under samtalet, säger senare till mig att han borde få den högsta utmärkelsen för sina insatser i kriget. Sina egna tonar hon ner. Ändå är Maritjka relativt känd i ukrainsk krigsjournalistik. Hon är specialpolis av löjtnantsgrad och vid fronten sedan 2014.
När Ryssland ockuperade Krim och startade kriget i östra Ukraina gick hon med i frivilligbataljonen Kiev 1 som snart blev en enhet inom polisen. Hon var med i striden i Marinka, en förort till Donetsk, i juni 2015 då de ryska trupperna försökte bryta igenom trots det nyligen underskrivna Minskavtalet om vapenstillestånd.
”När kulor visslar förbi huvudet och dammar i marken bredvid en, då känner man att det är allvar”, säger Maritjka om den dagen.
Hennes uppgifter är annars upprensningsaktioner vid framryckning, att avslöja infiltratörer och kollaboratörer samt att upprätthålla allmän ordning i frontområdet. Hon berättar att det finns väldigt många människor med pro-ryska sympatier på dessa platser, varav en del väljer att samarbeta med fienden.
Maritjka talar bekymrat om en framtid efter kriget där hundratusentals och åter hundratusentals krigspräglade ex-soldater ska finna sin plats i tillvaron.
Det är bra för Ukraina att förbereda sig för den tiden. Men först ska freden vinnas. Vägen dit är att unga människor som Ihor och Maritjka ger kriget sina bästa år.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.