Det finns 178 olika vapensystem i EU:s försvarsmakter. Det handlar om artilleri, stridsfordon, stridsfartyg, luftförsvarssystem och så vidare. USA:s försvarsmakt har 30 vapensystem på en dubbelt så stor budget som EU-länderna. Européerna använder 17 olika stridsvagnar, USA en. Detta konstaterades i en rapport till Säkerhetskonferensen i München 2017. Storbritannien ingick vid den tiden i översikten men det förändrar inte den allmänna bilden som är densamma sju år senare – den europeiska splittringen är enorm.

En förklaring till det är att försvar hör till de nationella kompetenserna och EU, till skillnad från USA, inte är en stat. Det är ett faktum som fått negativa konsekvenser på försvarsområdet, vilka Europa har gjort alltför lite för att lindra. Samarbete har motverkats av krafter som drar i motsatt riktning. De europeiska länderna har, trots att vi ingår i en union, fortsatt att se försvaret och försvarsindustrin ur främst ett nationellt perspektiv, vilket har upprätthållit fragmenteringen i både producent- och konsumentled.

De enskilda beställningarna är små och säljarna många, vilket gör det svårt att snabbt öka produktionen. Den ökade efterfrågan på vapen efter Rysslands fullskaliga anfall på Ukraina har inte heller förändrat situationen i grunden. När de europeiska länderna plötsligt behövt anskaffa försvarsmateriel snabbt, har mest de köpt utanför Europa, i huvudsak i USA där produkterna funnits färdiga. Det är längden ohållbart. Saker tar slut också i USA och Europa behöver öka sin egen förmåga i alla led.

Till saken hör också att vi i Europa under många år har lagt för lite pengar på försvar. Om EU-länderna mellan 2006 och 2020 hade haft försvarsutgifter på två procent av BNP, i enlighet med Natos riktmärke, hade Europas försvarssektor fått över ettusen miljarder euro mer under perioden. Det konstateras i en EU-genomgång. Europas försvarsmakter hade stått ojämförligt bättre rustade och haft större utrymme att skicka materiel till Ukraina.

En del av de här problemen vill EU nu avhjälpa. Häromveckan presenterade kommissionen och utrikesrepresentanten en försvarsstrategi för unionen samt åtgärder för att nå den. Tanken är att försvarsinvesteringarna ska öka kraftigt och att en betydligt större andel av köpen ska göras av EU-länder gemensamt och inom EU.

Bland annat ska försvarsföretag få bättre tillgång till kapital, Europeiska investeringsbanken ska underlätta finansieringen av försvarsbranschen och Ukraina ska knytas närmare europeisk försvarsindustri.

Alla åtgärder av det här slaget är förstås välkomna, men i slutändan handlar det om hur mycket pengar som medlemsländerna är villiga att satsa – och hur mycket man vill satsa gemensamt. Det gäller både projekt för att stärka EU:s försvar och militärt bistånd till Ukraina.

Här är samsynen uppenbart otillräcklig. EU:s kommissionär med ansvar inre marknaden, Thierry Breton, önskade nyligen en försvarsfond i EU till ett värde av 100 miljarder euro. Det är sannolikt där det behöver ligga för optimal effekt. Det är samtidigt mångdubbelt mer än vad som avsätts av unionen gemensamt i dag och mer än vad en del medlemsländer är villiga att gå med på i en fråga som kräver enhällighet.

Men det är vad som krävs. Gemensamt bör betyda just det. De stora EU-pengarna måste fram.

Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen