Det är ett hårt jobb i dessa tider av skenande varsel och dito uppsägningar att vara arbetsmarknads- och integrationsminister, men någon måste göra det. Denna någon är Johan Pehrson (L). 

Trots att situationen på arbetsmarknaden redan i höstas började se sämre ut, med kraftigt minskad efterfrågan på arbetskraft i huvudsakligen hotell- och restaurangbranschen, detaljhandeln och byggsektorn, har det varit förvånansvärt tyst från det ansvariga statsrådet. På gott och ont. 

Å ena sidan har Johan Pehrson till skillnad från flera kollegor i regeringen, inte trampat i klaveret, brutit vallöften och retat upp stora delar av svenska befolkningen. Å andra sidan duger det inte att ligga lågt när utanförskapet växer, ett relativt stor andel av befolkningen sedan länge befinner sig utanför arbetsmarknaden och gruppen arbetslösa blir fler för varje dag.

 

Det behövs mer än en härlig kille vid grillen, eller för den delen på pizzerian eller Ica Maxi, för att hantera de utmaningar vårt land står inför. Självklart är det bra och viktigt att politiker besöker och lyssnar på de människor vars liv deras beslut påverkar. Men det finns en tid och plats för allt. Just nu behövs konkreta förslag och lösningar. Tyvärr lyste dessa i hög grad med sin frånvaro när Pehrson var gäst hos Ekots lördagsintervju (11/2).

Huvudbudskapet från arbetsmarknads- och integrationsminstern var att utbildning primärt ska lösa krisen. Pehrson pekade bland annat på att det är oacceptabelt att en stor del av de kurser och utbildningar som arbetsförmedlingen ger står tomma. Det är sant. Skattepengar kastas rakt ned i ett svart hål. Att det finns ett stort värde i utbildning finns det heller ingen tvekan om. Frågan är dock om diverse kurser på det sätt Pehrson uttrycker verkligen är det som kan lyfta landet ur dagens situation. 

Sverige har ett etablerat och mångfacetterat utbildningssystem för den som är intresserad av att studera. Men att tvinga personer som egentligen vill och behöver arbeta att sätta sig på skolbänken har under åratal visat sig vara ganska hopplöst.

I grunden handlar möjligheten om att komma ut på arbetsmarknaden om arbetsgivarnas situation, om att de ska vilja och kunna anställa. Därför är rimligtvis förenklingar för företagen, skattelättnader som sänkt arbetsgivaravgift och liknande betydligt mer effektiva vapen mot uppsägningar, varsel och arbetslöshet. Om detta sade ministern dock ingenting.

Pehrson pratade däremot en hel del under Ekots intervju om att det måste löna sig att arbeta. Så är det. Samtidigt blir inte människor bättre arbetssökande för att de svälter. En familj på två vuxna och två barn som lever på socialbidrag ska i dag klara sig på cirka 12 000 kronor plus ersättning för hyran. Det är inte fett. För den som lever på A-kassa är ersättningen inte särskilt mycket högre. A-kassan är i dag i princip inte längre inkomstbaserad utan mer av ett grundskydd om man inte har en tilläggsförsäkring av något slag. Att ytterligare dra åt svångremmen i välfärdssystemet är därför ingen framkomlig väg.

Det finns en tydlig socialliberal linje som Pehrson måste markera för sina konservativa regeringskollegor, och som handlar om att arbetsmarknadspolitik inte kan vara att sparka på dem som redan ligger. Det är ett hårt jobb det med. Men bara Liberalernas partiledare kan göra det.

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån