Astrid Lindgren, vår kanske mest folkkära barnboksförfattare, skrev en gång: "En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje."
Men en sådan barndom blir allt vanligare, för svenska barn läser allt mindre enligt exempelvis en rapport från Svenska Förläggareföreningen som kom i fjol. Dessutom verkar få svenska barn anse att läsning är särskilt roligt eller givande. Enligt Pisa-undersökningen 2018 ansåg 40 procent av Sveriges elever att läsning var slöseri med tid, 57 procent läser bara om de måste.
I en nyligen släppt rapport, som Lärarförbundets tidning Läraren skrivit om (10/5), framgår att bara varannan femtonåring i Sverige kan skilja fakta från åsikter. En minst sagt oroväckande siffra. Det handlar inte bara om läsförmåga, även undervisning i källkritik gör skillnad, men sambandet mellan läsning och kunskapsinhämtning är också solklart. Att navigera och inhämta information i ett samhälle som till stor del är byggt på det skrivna ordet är svårt om man är en svag läsare.
Politiken kan knappast anklagas för bristande vilja att hitta lösningar på problemet. Höstlovet döptes om till läslov, och i regeringens höstbudget i fjol avsattes 200 miljoner för att stärka läsfrämjande insatser.
I dagarna kom Kulturrådet med sitt förslag på hur ett läsråd kan inrättas på myndigheten. Rådet ska skriva planer, komma med årliga rapporter och lägesbilder samt sammanställa forskning och kunskapsunderlag. Och, som det ofta uttrycks på myndighetssvenska, samordna insatserna.
Ansvaret för barns läsning är visserligen utspritt på ett antal olika aktörer – lärare, bibliotekarier, fritidsledare och föräldrar spelar alla en stor roll för att väcka intresset för läsning. Att utvärdera vilka läsfrämjande insatser som faktiskt ger resultat låter som en god idé. Men det är svårt att komma ifrån att den enskilt viktigaste insatsen för läsning är bra läsundervisning i skolan.
Det handlar om att det behöver avsättas tid. Att lära sig läsa är att lära sig både avkoda tecknen och läsa orden, men också sätta dem i sammanhang och förstå innebörden av det man läser. Övning ger färdighet, som med så mycket annat. Mängdträning måste till, men det spelar också roll vad barnen läser, enligt studien som Läraren rapporterar om. Läsning av längre sammanhängande texter gav i regel starkare läsare.
En annan viktig lärdom för svensk skola är att elever som i stor utsträckning använde digital teknik i skolan var svagare läsare. Om det beror på tekniken i sig, eller brister i hur den används, dras inga slutsatser om. Men resultatet ger anledning att ifrågasätta den långtgående digitaliseringen av skolan, och väcker frågan om viss återgång till mer analoga undervisningsmetoder skulle kunna vara fördelaktigt. Åtminstone tills de nya metoderna är mer färdigutvecklade och prövade bör man använda sig av det som fungerat historiskt.
Troligen behöver svenska elever mindre, inte mer, tid på internet. Stärks läsförmågan kan de kanske till och med ha än mer glädje av att ha all världens information ett knapptryck bort. Idag är många unga tyvärr utelåsta från läsningens förtrollade land, och det är upp till skolan att hjälpa dem hitta nyckeln.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är liberal skribent