Det hela är egentligen mycket enkelt – och mycket smart. En rad ersättningar i våra socialförsäkringssystem räknas upp automatiskt med inflationen, samma sak för studiemedel. På så sätt garanteras att grupper som inte kan löneförhandla sig till högre inkomst ändå kompenseras för stigande priser. Och eftersom det sker med automatik krävs inte ständiga omröstningar i riksdagen om vilka ersättningsnivåer som är skäliga.

På samma sätt är det, normalt sett, med statsskatten. Brytpunkten, det vill säga vid vilken inkomst man börjar betala den extra statliga skatten om 20 procent, räknas också upp med inflationen varje år. Men här läggs även en schablonhöjning om två procent till, för att kompensera för reallöneökningar. På så sätt undviker man att andelen som måste betala statsskatt stiger för varje år.

För bidragsuppskrivningarna spelar det mindre roll vad som orsakar inflationen, men för statsskatten kärvar systemet när det plötsligt är något annat än alldeles för många lyckade löneförhandlingar som driver upp priserna. Helt plötsligt undantas fler från statsskatt när brytpunkten höjs betydligt mer än vad lönerna gör.

Det är därför som Socialdemokraterna har skrikit sig hesa om att regeringen planerade att sänka skatten för ”de rika”. Och det är också därför som det i budgeten kommer att föreslås att brytpunkten inte höjs nästa år. I stället bjuder M, KD och L på ett nytt jobbskatteavdrag som kommer att kosta ungefär lika mycket som en höjd brytpunkt hade kostat.

Det är dock inte så enkelt som att de bägge skatteåtgärderna får ungefär samma effekter bara för att de har liknande prislappar. Och det finns ett mycket stort problem med att frysa skiktgränsen för statsskatt som jobbavdraget aldrig kan kompensera för: när fler tvingas betala över 50 procent i marginalskatt ökar progressiviteten i skattesystemet.

Det blir helt enkelt mindre lönsamt för fler att jobba mer, vilket dels borde vara principiellt problematiskt för en borgerlig regering, dels är dåliga nyheter för sysselsättningen i landet.

I grund och botten är det viktigt att behålla ordningen med automatiska inflationsjusteringar av ersättningar och brytpunkten för statsskatt. Alternativet, att varje år rösta om allt öppnar för både populism och justeringar som hamnar fel.

Ett år som detta hade regeringen kunnat välja en mellanväg, att justera upp skiktgränsen något, men kanske inte hela vägen. Varför inte i nivå med avtalsrörelsens märke? Socialdemokraterna hade förstås inte varit nöjda, men väl de egna sympatisörerna. Och det hade fortfarande varit tydligt att för en borgerlig regering ska det löna sig att arbeta.

Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad