Vara berusad när man har jour, strunta i att betala tv-licensen eller att ha tjuvfiskat ål. Tre exempel som har tvingat statsråd och statssekreterare att avgå. Att bottenmåla båten med giftig färg ledde däremot inte till avgång.
Dåvarande miljöminister Åsa Romson (MP) blev kvar (ett tag till) på sin post trots att hon avslöjats med att göra det sistnämnda. Däremot lämnade både statssekreteraren Ulrica Schenström (M) och kulturministern Cecilia Stegö-Chilò (M) i alliansregeringen sina poster. Och nu också den relativt nyutnämnda statssekreteraren PM Nilsson.
PM Nilsson har visserligen tidigare både varit politisk redaktör på Expressen respektive Dagens Industri, men före avslöjandet att han fällts för att ha tjuvfiskat ål, efter att först ha förnekat sitt brott, men sedan erkänt, var han knappast känd hos en majoritet av det svenska folket.
Så det är inte kändisskap som lett till detta, inte heller brottets natur. Missförstå mig rätt, att tjuvfiska en utrotningshotad art och dessutom först förneka det är förstås högst klandervärt, men straffet för brottet blev dagsböter, inte flera år i fängelse. Det hade varit fullt möjligt för Nilsson att stanna kvar som statssekreterare och för regeringen att rida ut stormen.
Nej, det som avgjorde PM Nilssons öde var snarare den situation som regeringen befinner sig i. Både opinions- och förtroendesiffror är i botten. Då har man inte råd med en situation av det här slaget. Inte för att särskilt många väljare faktiskt bryr sig – gissningsvis är det fortfarande många som varken känner till Nilsson eller hans ålfiske – utan för att det blockerar regeringens möjligheter att föra ut sin egen politik.
Om det inte hade slutat med avgång hade det mediala strålkastarljuset fortsatt vara riktat mot statssekreterarens position och det moraliskt rimliga i att han hade varit kvar på sin post. Även om det kanske hade blåst över på några veckor, hade det varit några veckor när detta stulit viktig uppmärksamhet från prioriterade politiska frågor. Frågor som åtminstone teoretiskt skulle kunna bättra på regeringens hopplösa förtroendesiffror.
Därför fanns det till slut inget annat alternativ för Ulf Kristerssons prestigevärvning att avgå. När Åsa Romson ertappades med att ha använt giftig färg, hade alla fullt upp med det parlamentariska spel som till slut skulle utmynna i Decemberöverenskommelsen. Hennes felsteg blev därför inte samma mediala black om foten och kunde omsider läggas till handlingarna.
Men läget är annorlunda nu. Och därför räckte inte dagsböter och ett senkommet erkännande för PM Nilsson.
Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad