På platsen för musikfestivalen vid Re'im i Israel hålls minnesstunder för offren under måndagen.
Gästkrönika
Kibbutzen Nirim i norra Negevöknen var som ett museum om en svunnen tid. Kollektivjordbruken hade varit en ryggrad i den nya staten Israel på 1900-talet och stod för upp till 80 procent av den odlade maten i landet. Den ideologiska grundtanken lockade också ungdomar från hela världen, inte minst från Sverige, att jobba ett halvår eller ett år. På kibbutzen var alla exakt jämlika, utan de socialistiska ländernas alla avigsidor.
Så var det även för fem år sedan i Nirim när vi, en grupp journalister på en resa arrangerad av Svenska Kyrkan, visades runt. I mindre skala jämfört med förr, förstås, men allt fanns fortfarande på plats i byn: husen, gatorna, skolan, maskinerna och verkstaden samt de gemensamma utrymmena för mat och umgänge.
När vi tog bilarna ut på den odlade marken stod vi och spanade ned mot Gazaremsan med dess stängsel, en knapp kilometer bort. Kriget var ännu långt borta men regelbundet kom raketer från det Hamasstyrda Gaza och orsakade skador på Nirimbornas egendomar. Hot? Nja, snarare vardag. Israels beredskap och varningssystem fungerade liksom de egna skyddsrummen.
Den 7 oktober 2023, för exakt ett år sedan, vändes allt upp och ned. Terrorgruppen Hamas åkte över gränsen i jeepar och mördade och lemlästade så många de kom åt, barn och äldre, helt urskillningslöst. Omkring 1 200 personer dödades och över 200 togs som gisslan och fördes till Gaza i den värsta pogromen mot judar sedan andra världskriget.
Mardrömmen var densamma i alla de drabbade israeliska byarna, men såg på ytan olika ut. I Re’im, ett epicentrum för attacken, förbyttes glädjen under musikfestivalen Supernova, med 3 000 besökare, till terror, död och desperat flykt. Bara där dödades 364 personer och 40 togs som gisslan.
Uppgifterna om Nirim, sex, sju kilometer söderut, är knapphändiga. Uppenbarligen låg man lite i utkanten av den värst drabbade zonen. Men minst fem personer ska ha dödats och många skadats innan Israelarmén IDF befriade byn. Kibbutzen är fortfarande stängd.
Sedan Hamas tog över styret i Gaza 2005 har deras yttersta mål, att förinta Israel, nämnts många gånger, som en grund för Israels rätt att försvara sig. Det blir som en rutin som varit lätt att spela ned för Palestinaaktivister världen över, som enbart ser Israel som en angripare och en ockupant i konflikten: ”Vadå hot, några hemsnickrade raketer mot den överlägsna och USA-stödda militärmakten”.
För ett år sedan blev just det hotet mycket konkret. Det handlar verkligen om att ta död på allt judiskt, med vilka medel som helst fram tills att man blir stoppad. "From the river to the sea", Israel ska bort från kartan.
Vad hade den äldre mannen som visade oss runt i Nirim för bild av hotet? Att han kanske skulle bli dödad vid en attack för att han var jude, på grund av nedärvt hat? Men knappast att hans barn och barnbarn skulle dödas eller kidnappas av samma skäl? Jag kan bara spekulera, förstås, men hans lugn när han brukade jorden och skötte sina sysslor där vid gränsen tydde inte på den sortens existentiella hot.
Den här texten handlar lika lite om följderna av 7 oktober-attacken som en text om 11 september-attacken skulle handla om kriget mot terrorismen. Den handlar om människor som vaknade till en helg efter en arbetsvecka, dessutom en judisk högtid. Kanske skulle det bli en utflykt, kanske bara vara med familjen eller så var det den nämnda festivalen som lockade?
Det slutade med blod, hat och ännu ett datum i vår kalender till minne av människor som bara ville leva sina liv.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där