Häromveckan firades Nobelpristagarna med pompa och ståt i Blå Hallen i Stadshuset i Stockholm. Säkerligen rörde sig en del av samtalen runt borden om svensk litteratur och historia.
För många gäster var det kanske första gången i Sverige, för andra ett utmärkt tillfälle att dela med sig av vårt lands kulturarv. Möjligheten att kunna göra det, vare sig man skulle hamna på en Nobelfest eller inte, är dock avhängig att man försetts med kunskap om och förståelse för de som gått före.
Genom att barn och unga i skolan får ta del av den viktigaste litteraturen ges de en stabil bildningsmässig grund att stå på och dessutom lär de sig om Sverige, Europa och världen och vad som ligger bakom den utveckling vi ser runt omkring oss. Få saker är så lärorika för en ny generation som att läsa Almqvist, Strindberg, eller Martinson. Det gör dock inte särskilt många barn i dag.
I stället återfinns numera inom skolan en syn på läsning som innebär att vad som helst duger, ett seriemagasin ger lika mycket som en klassiker. Lärare vågar inte sätta böcker i händerna på barn som inte handlar om sådant som barnen själva kan relatera till. På så sätt krymper man världen för de unga, försämrar deras språk och skapar dessutom medborgare som tror att jorden snurrar runt dem och att vår samtid är alltings måttstock.
Utvecklingen mot ett mindre bildat samhället skulle kunna bromsas med hjälp av en litterär kanon. Då skulle den enskilda lärarens intresse för litteratur inte få avgöra om eleverna får ta del av det viktigaste verken.
Sverige är i dag ett av få västerländska länder som saknar denna form av stöd. Den borgerliga regeringen har också slagit fast i Tidöavtalet att en kanon bör tas fram. Förslag har också lagts att den Svenska Akademien bör vara behjälplig i ett sådant arbete. Det vill dock inte akademiens ständige sekreterare Mats Malm veta av. I en intervju förkastar han tanken på en kanon: “Kanon är ett begrepp som är inpyrt med makt och maktutövning, den typen av styrdokument har vi i Svenska Akademien inget intresse av att medverka till”, säger Malm (DN 9/12).
Den attityden kan man bara ha om man samtidigt är blind för hur mängder av barn lämnas utanför den kulturella gemenskapen. Om inte skolan tar ansvar för att förse de unga med grundläggande kunskaper om kulturarv och klassisk litteratur, blir denna grundläggande bildning förbehållen en kulturelit.
Barn till svenskfödda akademiker vars hem är fyllda med bokhyllor kommer i likhet med Mats Malm otvunget kunna sitta i Blå Hallen och diskutera klassisk litteratur. Alla andra får hålla till godo med Paradise Hotel och Tiktok.
Malin Lernfelt är fristående liberal skribent