Den estniska huvudstaden Tallinn är en vacker Östersjöhamn, med sin Hansahistoria och en blick vänd mot havet och de månghundraåriga nordisk-baltiska transportleder som förenar vårt hörn av världen. Frändskaper värda att värna och bejaka.
Så här i februari bjuder staden på töväder och vintervindar. Detta i en tid där de flestas ögon följer nyhetsflöden och annan medierapportering med fokus på Ukraina. Det är en europeisk grannstat som, precis som Estland, Lettland och Litauen, har som mål att aldrig mer bli trampad under en rysk eller sovjetisk stövel.
Det är en allvarlig tid, och Estland präglas av ett allvarets lugn. Vi har aldrig varit så nära ett storkrig i Europa sedan Sovjets undergång. Uppmärksamheten på Putin-regimens militära förflyttningar och det väpnade maktspråket i riktning mot grannländerna, är en aktiv vaksamhet. Hotet mot Ukraina tvingar Europas demokratier och Natos medlemsstater att fokusera på egna fotfästen och gemensamma behov av värnkraft och handlingskraft.
Dagens Ryssland är en stark vapenmakt, men ingen ekonomisk jätte. De imperialistiska tongångarna drivs av fantomsmärtor från kalla kriget, samt av hur tsar- och Moskvariket en gång expanderade historiskt. Som erövrare och kolonialmakt.
Putinregimen har inte råd med en befolkning som vänder blicken inåt och efterfrågar mer demokratiska samhällens fördelar. När Belarus modiga befolkning ställde sig närmast mangrant upp för ett par år sedan i protest mot förtrycket och diktaturen, växte oron i Moskva. Motmedlen mot demokrati-kraven var att bistå diktatorn i grannstaten med ett mer våldsamt förtryck, samt aktivt omvandla området till en rysk buffertzon, ett marschområde mot väst.
Ukraina har inte gått att skrämma till lydnad. Den ryska ockupationen av Krimhalvön och kriget i Donbasområdet har manat till motstånd. Den ryska militära uppladdningen längs Ukrainas gränser utvidgar hotbilden.
Ryssland är en före detta stormakt med kärnvapen. Regimen har föga intresse av att förbättra livet för ryssarna i allmänhet. Maktens energi läggs på hot, propaganda, vapenskrammel och enträget arbete för att skapa söndring i Europa – och i väst som helhet.
För ett land som Estland, där den imperialistiska grannen står ett stenkast bort, är detta inget nytt. Det ingår i vardagsbilden. Sverige har okunniga ytor kvar att täcka.
Den nyutkomna årsboken från estniska underrättelsetjänsten inleds med ett tydligt besked: Ryssland är redo att gå i krig mot Ukraina. Krigsförberedelserna är omfattande och syftar till att förändra säkerhetsläget i Europa som helhet.
För svensk del är det något att ta rask lärdom av – och förbereda oss mer, bättre och snabbare på vad som kan hända. Estland är en enträget aktiv röst inom Nato och EU för mer av gemensam samsyn, säkerhet och beredskap.
Det demokratiska västs styrka växer av dess förmåga att hålla ihop och höja priset för en främmande makts möjlighet att nå destruktiva mål. Med eller utan Natomedlemskap är Sverige en del av denna gemenskap. Vi har att göra vårt.
Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter (C)