Folktandvården infördes 1938 och fyller en viktig funktion i samhället, men i dag är det svårt att få organisationen att fungera så som vi alla önskar. För att förklara detta måste man förstås ta många faktorer i beaktande, men denna text kommer att begränsa sig till en av dessa många orsaker.
Under perioden 2017–2019 så höjdes den övre åldersgränsen för vilka som har rätt till gratis tandvård från 19 till 23 år. Denna förändring bör successivt dras tillbaka. 19 år är en rimlig åldersgräns.
Folktandvården har ett brett uppdrag och i dagsläget är det, likt för många andra verksamheter, väldigt svårt att anställa nya medarbetare med rätt kompetens. Då bristen på personal är skriande blir det märkligt att unga vuxna, en grupp med mycket god tandhälsa, ska tillhöra dem som ska prioriteras.
Gruppen 20–23-åringar är också en väldigt rörlig samling personer, många väljer att flytta till nya orter under penna period i livet. Flytt orsakar tandvården betydande administrativt arbete och därmed också märkbara kostnader.
Om en ungdom exempelvis flyttar till en annan region för att studera eller arbeta där så uppstår svårigheter, eftersom regionerna arbetar på väldigt olika sätt och överlämningen av patienter är överraskande krånglig. En ännu svårare nöt att knäcka finner man i hur ersättningssystemen är utformade och att det kan uppstå oklarheter om vilken aktör som ska stå för vilken del av notan.
Men det huvudsakliga argumentet i denna fråga är ofrånkomligen frågan om prioriteringar kopplat till skattepengar och tillgången på medarbetare med passande kompetens. Många i samhället behöver en väl fungerande tandvård och de offentliga resurserna är begränsade. I det läget måste man gå in och skruva i systemen för att se hur de kan bli mer välmående.
Ett förslag som troligen skulle avhjälpa situationen på ett bättre sätt är tanken om en individuell tandhälsoplan, som presenteras i utredningen “När behovet får styra” (SOU 2021:8).
Lite förenklat är tandhälsoplanen en individuell översikt över vilka behov patienten har och den baseras på löpande bedömningar som utvärderar hur dessa behov utvecklas under livets gång. Avgifter för dessa bedömningar bör subventioneras för att uppmuntra människor att följa planen. Dessa besök är också ett strålande tillfälle att ge patienten råd om hur man bäst sköter sin tandhälsa, gruppen 20–23 är ju trots allt vuxna personer.
Ett sådant system skulle gagna fler, göra det lättare för patienter att ha koll på sin tandhälsa och lättare kunna se till att vårdens resurser prioriteras så effektivt som möjligt. Gratis är inte nödvändigtvis den bästa lösningen på ett problem, även om det ofta kan låta så.
Som nämndes i början så är det många faktorer som spelar in att svensk tandvård inte fungerar så bra som vi alla vill och två andra centrala orsaker är hur vi som patienter agerar och hur relationen mellan privat och offentlig tandvård ser ut.
Det är dock debatter för en annan dag – nu känner jag ett pressande behov att gå och köpa tandtråd.
Leo Wikberg är politisk redaktör på Norran, där texten tidigare varit publicerad