I slutet på april kom LKAB med flera nyheter (27/4) om nya fyndigheter. Totalt handlar det om svindlande fyra miljarder ton av mineraltillgångar. Det innebär att LKAB dels kan säkra tillgången på järnsvamp, som behövs för att ta fram fossilfritt stål, dels erbjuda stora tillgångar av fosfor. Fosfor är en viktig del av konstgödsel, som i sin tur används i runt hälften av världens jordbruk. 

I dag importerar Europa runt 90 procent av sitt fosfor från Ryssland. En osäker leveranskedja sedan kriget och ett indirekt stöd till en skurkstat. Att Europa ska kunna ta fram eget fosfor har därför varit en högprioriterad punkt för EU. 

Nu verkar LKAB kunna bidra med en stor del av detta. Den nya fyndigheten måste undersökas ordentligt men i nuläget säger bolaget att den har potential att helt ersätta importen från Ryssland. Det är en enorm vinst för Sverige och EU.

Dessa glädjande nyheter har dock också en kontroversiell sida. Både järnsvamp till fossilfritt stål och fosformalm kommer kräva gruvbrytning, och gruvor är kontroversiella. Det finns ett starkt motstånd mot gruvor inom delar av miljörörelsen, på grund av den påverkan de har på den omkringliggande miljön. Gruvor är dock högst nödvändiga för att få fram de råmaterial som krävs för att göra en hållbar omställning. På samma sätt som vindkraftverk kommer att vara nödvändiga för att producera tillräcklig med el för densamma.

Det finns ingen anledning att hymla om de faktorer som miljörörelsen lyfter fram. Att starta en ny gruva påverkar omgivningen. Även att gräva upp marken, avverka skog och sätta upp elektrisk infrastruktur, är ingrepp i naturen som påverkar den negativt. En omfattande samhällsomställning kommer alltid att få följder. 

Dessa följder blir dock resultatet oavsett vilket land ingreppen sker i. En kiselgruva i Kina kommer inte påverka miljön mindre än en i Sverige. Snarare tvärtom, eftersom Sverige är ett demokratiskt land, där vi är medvetna om gruvors miljöpåverkan och vill minimera den. Sverige är ett land rikt på naturtillgångar. Det finns historia av bergslag i hela landet, även här i Sörmland i exempelvis Tunaberg och Åker, så frågan gäller inte bara norra Sverige. Men denna långa historia gör oss också medvetna om de intressekonflikter som föreligger.

Vi bör ta ansvar för det faktum att olika värden ibland krockar. Om vi vill att samhället ska ställa om till elektrifiering och utsläppsfria former av energi då kommer det krävas mer resurser, både av mineraler och annat. Om man inte vill att dessa ska hämtas i Sverige måste de komma från andra länder. Den miljöpåverkan man inte vill ha här kommer då i stället ske där. 

Visst måste vi göra avvägningar och se till att allt från miljölagstiftning till ersättning till lokala markägare fungerar, men vi bör inte exportera vårt dåliga samvete till andra i tron att det då försvinner. Sverige bör förbli en förebild, för att vi ställer om – och för att vi tar ansvar för vad som krävs för att göra omställningen möjlig.

Hanna Marie Björklund är fristående skribent.