Gustav Juntti: Glöm inte papporna i förlossningsvården

Att bli förälder är livsförändrande. Man kan få en ny förståelse för sig själv och sina föräldrar, liksom en fördjupning av sin känsla av ansvar och anknytning. Men småbarnsår innebär också sömnbrist, färre vuxenkontakter och en känsla av att inte räcka till som förälder.

Det sistnämnda är tydligast hos nyblivna mödrar, men oro, lite sömn och nya rutiner gäller förstås för båda föräldrar. Det kan leda till förlossningsdepression, även kallad PPD.

Förståelse för detta har ökat på senare år. Mer PPD-forskning bedrivs. Riktlinjer och system har tagits fram för att tidigt efter förlossningen undersöka kvinnors psykiska hälsa. Det är bra. Mellan 10 och 15 procent av kvinnor som fött barn upplever PPD.

Sex till åtta veckor efter födsel kallas mödrarna in till en screening med EPDS-verktyget. Vid måttliga depressiva symtom erbjuds en serie stödsamtal, och vid djupare depression blir psykolog- eller psykiatribesök aktuellt.

Men det saknas system och verktyg för att fånga upp hur partnern, alltså den som inte burit barnet, mår efter förlossning. Normalt erbjuds partnern ett samtal hos barnavårdscentralen (BVC) tre till fem månader efter nedkomsten.

Det är långt ifrån tillräckligt. Var fjärde nybliven pappa har besvärande depressiva symtom, enligt en ny studie från psykologerna Elia Psouni och Anna Eichbichler vid Lunds universitet. Och ungefär lika många män som kvinnor drabbas av faktisk PPD, enligt studien. Ändå finns inga verktyg för att hantera detta.

Att erbjuda ett samtal är förstås bättre än inget. Men i samtalen med mödrarna har BVC-sköterskorna ett standardiserat sätt att skatta och samtala om mödrarnas psykiska hälsa. I partnerns fall finns inte det. Det är än märkligare. Depressioner drabbar hela familjer.

 

Normalt sett drabbas var tionde pappa alltså av PPD. Men mellan var fjärde och varannan drabbas om modern också gör det, enligt Pacific Post Partum Support Society. Den förhöjda risken tar dagens screeningprogram knappast hänsyn till. Det riskerar i sin tur att cementera ohälsan.

För de depressiva symtomen ökar efter det första året, framför allt bland fäder, enligt Maude Johansson som 2019 disputerade vid Linnéuniversitetet på en avhandling om PPD på lång sikt.

Johansson undersökte 700 mödrar och 646 fäder. Två år efter förlossningen upplever var tionde mor och var tjugonde far PPD. Ett halvår senare hade andelen depressiva pappor fördubblats. Ökningen bland mammor var mindre.

Johansson lyfter fram hur pappornas symtom är svårare att upptäcka, och att primärvården i dag inte har resurser att stödja båda föräldrar. Det bekräftas av en svensk studie från 2017 av drygt 400 BVC-sköterskor, där två av tre upplever att de saknar förmåga att stötta pappor som de stöttar mammor.

 

Det finns alltså systematiska brister i hur vården bemöter och behandlar familjer, fastän det är hela familjens välmående som barnhälsovården ska fokusera på. Det hämmar kvinnor och män från att arbeta och bidra ekonomiskt och socialt till samhället. Därtill kan det skapa fler otrygga barn. En förälder som mår dåligt har inte orken eller närvaron att möta sitt barn fullt ut.

Sverige tar långsamma steg mot mer jämställdhet. Om fler pappor mår sämre allt längre efter att ha blivit förälder kommer de stegen att förkortas. I värsta fall uteblir de helt.

Gustav Juntti är fristående liberal skribent.