Sjukvårdspersonal över hela landet gjorde allt för att vårda dem som insjuknat i covid.
Gästkrönika
För fem år sedan var jag i Härjedalen och åkte skidor. Någon dag in på resan drog jag på mig en förkylning, som sedan utvecklades till feber och halsont. Sådant som händer när man rör sig bland mycket folk.
Men just i månadsskiftet februari-mars 2020 betydde en luftvägsinfektion någonting helt annat. Svenska myndigheter hade insett att den där coronan skulle sprida sig på ett sätt som man inte tidigare trott. Kanske insåg man redan då på Folkhälsomyndigheten hur allvarligt det nog skulle kunna bli, även om man inte sa det rakt ut.
Själv kom jag lindrigt undan. Jag kom hem från skidresan, men fick inte komma tillbaka till jobbet. Det skulle dröja ytterligare någon vecka innan alla skickades hem. Sedan dröjde det närmare 1,5 år innan jag återigen skulle få vara på en arbetsplats ”som vanligt”. Kanske var det inte heller covid jag smittats av. Jag vet inte. Däremot klarade jag mig undan allvarligare symptom och behövde inte söka vård akut.
Många hade inte samma tur. Människor insjuknade till höger och vänster, trots att de flesta som kunde gick i frivillig isolation. Många blev dessutom riktigt sjuka. Så sjuka att de behövde sjukhusvård, intensivvård.
Anställda inom vården gjorde ofattbara insatser. De slet från morgon till kväll, från natt till dag. Deras insatser kunde dock inte dölja vad som blev plågsamt uppenbart när pandemin var som värst: antalet intensivvårdsplatser i Sverige var för få. Vi stod ut negativt sett till platser i förhållande till befolkningen.
Det är en hemsk tanke och man ska akta sig för kontrafaktisk historieskrivning, men det är ändå frestande att tänka ”tänk om”. Tänk om intensivvårdsplatserna (Iva-platserna) varit fler. Hur många fler liv hade gått att rädda?
Under pandemin fick vi bland annat lära oss att hålla avstånd för att minska smittspridningen.
Efter pandemin drog både Socialstyrelsen och landets regioner den fullt korrekta slutsatsen att antalet platser på Iva i landet tvunget måste öka. Både för att kunna ge bättre vård i ett ”normaltillstånd” men också för att kunna stå bättre rustade när väl nästa pandemi sveper över oss.
När pandemin bröt ut 2020 hade Sverige 528 Iva-platser. Nu med en befolkning som är några hundra tusen större har vi – 490 platser.
Trots pandemin, trots insikten om att intensivvårdens kapacitet var för liten, är den nu alltså ännu mindre. Och detta även när Socialstyrelsen är tydlig med att antalet platser behöver öka med mellan 10 och 20 procent.
Erfarenheterna av covid-19 borde lett till fler intensivvårdsplatser, inte färre.
Det går att tycka både det ena och det andra om vilken roll regionerna ska spela, men det minskade antalet Iva-platser gör det plågsamt tydligt att de inte förmår se längre än till länsgränsen och det egna bokslutet. För så blir det så klart. Så länge ekonomin går ihop och det inte finns något incitament för att samordna och ta nationellt ansvar, då kommer ingen heller att göra det.
Inom nationalekonomin brukar man tala om myopiska individer. Alltså inte personer som bokstavligt talat är närsynta (vilket är vad myopisk betyder), utan om personer som saknar förmågan att tänka långsiktigt och se det större perspektivet. Det är till exempel ett av de bärande argumenten för ett statligt pensionssystem. Skulle vi själva ansvara för pensionen skulle vi bränna alla pengar långt innan 67.
Om det är rätt och rimligt att ta individerna i örat, hur gör man då med de likaledes myopiska regionerna? Socialstyrelsen kan önska sig fler intensivvårdsplatser hur mycket den vill, men uppenbart finns det inte morötter så att det räcker. Så kanske är det dags att fundera över en piska, en hårdare styrning av regionerna?
För fem år sedan kunde hemarbete och social distansering avlasta sjukvården. Men vad gör vi om nästa situation är värre och Iva-platserna fortfarande alldeles för få?
Karl Rydå är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där