Pengar är inte allt. Men de betyder mycket. I första hand eftersom de används till mat och husrum, i nästa steg för att de ger en frihet. Men beträffande lycka har stålarna sina begränsningar, där är forskarna eniga. Högre lön innebär visserligen större lycka, men bara upp till en nivå på omkring 50 000-60 000 kronor i månadslön. Därutöver finns det nästan inget samband alls, enligt amerikansk forskning.
Riktigt mycket pengar kan tvärtom ge mindre lycka. Den mänskliga egenskapen girighet kommer in i bilden och gör att de allra flesta jämför sig med andra – toppchefer tittar på andra toppchefer och det finns alltid någon som belönas lite mer. Lita på att raket- och elbilsmagnaten Elon Musk blev irriterad när Jeff Bezos, som började packa böcker och grundade Amazon, gick om honom i förmögenhetstoppen.
Girigheten driver finansbranschen. Filmer som vill skapa dramaturgi överdriver alltid karaktärernas cynism och hänsynslöshet, till exempel i Oliver Stones Wall Street (1987). Så tror man att det är, tills att verkligheten kommer och slår sagan med hästlängder.
Idrotten ansågs länge vara fredad från storkapitalet. Begrepp som ”ädel tävlan” och ”den olympiska tanken” styrde. Långt in på andra halvan av 1900-talet hade ord som ”proffsliga” eller ”proffscirkus” en negativ klang. Tävlan om medaljer, att kämpa för sitt land eller sitt lag var det som gällde. Förvisso fanns ett ökande mått av hyckleri över denna amatörstatus.
2000-talets toppidrottsmän och -kvinnor är vandrande varumärken som omsätter mångmiljardbelopp, exempelvis Tiger Woods eller Serena Williams. Motprestationen för att ta emot pengarna är att uppfylla några grundkriterier. Deras värde ligger i att vara förebilder för miljarder unga som köper tröjorna och andra prylar som saluförs. De måste stå för något slags ”rent spel” och människors lika värde, exempelvis. Så var det åtminstone fram till 2022 då Ryssland invaderade Ukraina och Qatar arrangerade fotbolls-VM.
Idrottsfans har de senaste decennierna fått vänja sig vid att oligarker och emirer köpt fotbollslag för att sedan hålla sig i bakgrunden. Deras pengar har varit välkomna. Naivt har man trott att de inte ville ha något i utbyte.
Det senaste året har hockey- och fotbollsspelare, även svenskar, glatt låtit sig köpas till ryska ligor för att saluföra Putins krigsmaskin. Saudierna har plockat golfspelare till sin egen tour, LIV-touren, och Qatar har fått David Beckham, Zlatan Ibrahimovic med flera att hylla sitt antidemokratiska system där kvinnor och homosexuella får hålla sig undan: ”Tio poäng”, slog han fast, Zlatan. Som en slutkläm erbjöds varumärket nummer ett, Lionel Messi, en årslön på 4,5 miljarder kronor (!) för att bli en galjonsfigur för den absoluta monarkin Saudiarabien.
Saudierna följer pengarnas logik som beskrivet ovan. Messi besegrade fransmannen Kylian Mbappé i den ädla kampen, VM-finalen, i höstas. Men Mbappé tjänar nästan dubbelt så mycket som Messi i klubben Paris SG, 800 mot futtiga 400 miljoner kronor om året. Alltså borde Messi ha sagt ja, tack, det är jag värd, och lagt principerna åt sidan.
Men Messi sade nej. Han vill flytta till Miami och USA:s fotbollsliga ”av familjeskäl”. Många andades ut, i Riyadh andades man in. Är det början på en nyordning, en sundare idrottsvärld? Nja, nästa VM arrangeras i USA (samt Kanada och Mexiko) 2026. Då finns alltså Messi på plats där för att marknadsföra VM 2030 som alla ”vet” hamnar i Saudiarabien. Sedan i fjol är argentinaren turistambassadör för diktaturen. Han får sina miljarder ändå och girigheten segrar på nytt. Men familjen får det nog bra i Florida.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där