Frågan huruvida hela Sverige ska leva har under många år reducerats till en fråga om hur högt bränslepriset ska tillåtas vara. I symbolik, retorik och praktik har landsbygdspolitiken rört sig kring ”priset vid pump”.
Mycket sällan talas det om förutsättningarna för att det ska finnas en pump överhuvudtaget. Då blir allt genast krångligare, med en politik som ska främja att människor kan ta sig dit: genom framkomliga vägar, vettiga boendemiljöer och att privatekonomin inte innan tankningen blivit fullständigt kölhalad av alltför höga kommunalskatter.
I debatten om staden och landet måste därför fler perspektiv lyftas in än det man ser just när räkneverket på mackens pump tickar. I en ny bok, med det smått dystopiska namnet ”Döden vid Faxälvens strand” (Joakim Broman, Timbro förlag, 2023) görs just detta. Med utgångspunkt i författarens födelseort Ramsele börjar en vindlande resa bland vad som också borde vara en del av debatten om landet. Skattesystemet. Energiförsörjningen. Klassfrågorna. Tillgången till sjukvård och bildning.
Detta alldeles utan att måla Ramsele och liknande, tynande orter i alltför depressiva färger, och heller inte med överentusiastiska tummar knutna för att nästa stora grej ska rädda bygden. Alla samhällen i Sverige kommer trots allt inte kunna räddas av en utlokaliserad myndighet, en gruva, en serverhall eller ens ett nytt regemente.
Ett perspektiv som lyfts i boken är det om det kommunala skatteutjämningssystemets utformning. Tanken med utjämningssystemet är att tillse att alla kommuner och regioner – också de som på grund av ogynnsam demografi har sämre skattekraft och högre kostnader – ska kunna ta sitt lagstadgade ansvar för vård, skola och omsorg.
I praktiken innebär systemet att storstäderna Malmö och Göteborg i år kan räkna hem sex respektive tre miljarder kronor från utjämningen. Två, sett till invånarantal mycket små kommuner, Dorotea och Arjeplog, får samtidigt runt 80 miljoner kronor vardera. Det är mer pengar räknat per invånare, men ändå inte tillräckligt för kommuner med stora strukturella problem i enorma geografiska avstånd och en åldrande befolkning. Det är knappast på grund av vänsterideologier som glesbygdskommunen Dorotea har den högsta kommunalskatten i landet.
Samtidigt ryms bland annat 125 kommunikatörer i Malmö stads enorma budget. Under årens lopp har flera överilade kommunala initiativ i Malmö uppmärksammats, såsom förekomsten av skateboardsamordnare, en kommunal projektledare inom e-sport och ett initiativ för att ta fram en ”ljudidentitet” för staden. Sådana förekomster är inte bara provocerande i sig, de bidrar också till att den folkliga toleransen för skatteutjämningssystemet minskar.
Gissningsvis är det inte malmöiter och göteborgare som skulle lida mest av ett strypt skatteutjämningssystem. Möjligen skulle ett antal skånska kommunikatörer behöva uppdatera sina CV:n.
Den som står på Storgatan i ångermanländska Ramsele, lappländska Dorotea eller jämtländska Strömsund kan mycket tydligt se konsekvenserna av de senaste decenniernas centraliseringspolitik. Där märks behovet av politisk klarsynthet (vari det inte ryms några vidlyftiga förhoppningar om att invånarantalet i inlandet kommer öka nämnvärt i närtid), samtidigt som det faktiskt finns möjligheter att ändra ordningar som inte är rättvisa. Det senare kräver emellertid att fler politiker lyfter blicken från bensinmackens räkneverk.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån