Men om varken mindre skärmtid eller mer pengar funkar?

Gästkrönika 8 december 2023 05:34
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är så lätt att vara tvärsäker. Men att något är lätt betyder inte att det alltid är rätt. Det är det första som slår mig när jag läser om Pisa-rapporten för 2022, den internationella studie som jämför kunskaperna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap hos 15-åringar från OECD-länder.

Vad som också poppar upp i huvudet är minnet av min egen högstadietid. Låg- och mellanstadieskolan där jag gick låg nästan mitt emellan två skolor med årskurs 7 till 9. I den ena var en betydlig större andel av eleverna svenska än i den andra. Men det var till den andra jag och mina klasskompisar skickades, trots många föräldrars protester. Men då fanns varken friskolor eller någon relativ närhetsprincip i Eskilstuna, så det var bara att foga sig.

Anledningen till att jag kommer att tänka på det är att bland annat två saker framgår tydligt av Pisa-rapporten: Precis som hos de andra länderna faller de svenska resultaten (en pandemieffekt sägs det). Dessutom försämras den relativa placeringen. Sverige faller från åttonde till elfte plats.

Vad som också är tydligt är att resultatet blir rejält annorlunda om man i stället för att jämföra alla elever i ett land, bara jämför dem där minst en av föräldrarna är född i landet där de bor. I en sådan jämförelse placerar sig Sverige i stället på femte plats. Uppställt så presterar man till och med bättre nu än för 20 år sedan, i förhållande till snittresultatet för de deltagande länderna vid varje givet undersökningstillfälle.

Undersökningen befäster det som i våras slogs fast i PIRLS, en annan internationell studie där tioåringars läsförståelse mäts. På totalen hade svenska elevers läsförståelse försämrats, men om man i stället bara tittade på dem som alltid talade svenska i hemmet hade läsförståelsen inte alls försämrats. Bland de elever som talade provspråket hemma hade svenska elever till och med bäst resultat av alla undersökta länder.

Pisa och PIRLS visar båda vad som är den svenska skolans stora, allt överskuggande, problem, den bristande likvärdigheten. Svenska elevers vitt skilda förutsättningar hänger dessutom till stor del, om än inte helt och hållet, samman med segregation. Det betyder i sin tur att varken oppositionens (ännu mera pengar) eller regeringens (mindre skärmtid) enkelt kan lösa likvärdighetsproblemet.

Vilket för mig tillbaka till mina inledande funderingar. Det är lätt att instinktivt förkasta socialdemokratiska förslag om ”bussning” av elever och andra handfasta ingrepp i familjers egenmakt, men kritikerna saknar ofta egna lösningar.

Själv är jag inte tvärsäker längre. Däremot minns jag att det blev rätt bra på högstadiet, trots att vi skeppades iväg till ”fel” skola.

Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa