Diktaturer älskar ofta olympiska spel. Detta flyttar fokus från det smutsiga till det välpolerade. Som åskådare och sportälskare har du ett ansvar att inte gå på den lätta finten.
Se stjärnans prestation, den olympiska medaljens glimrande framsida. Se bilden av förtjänad framgång. Men kom ihåg att allt detta sker i en stat där våldsamt förtryck, politiska fångar och förföljelse av minoriteter samtidigt är vardag. Se också bilden av diktaturen.
Världsmästerskap och olympiska spel en tacksam arena för en diktatur att färgas av sporternas lättframkallade nationalism. Vi vann! Vi är bäst! Stoltheten över den egna vinnarens prestation föder en spontan glädje som gärna ger jubel och ivrigt viftande flaggor. På ett sätt som diktatorn och dennes anhang aldrig skulle få, på ett ärligt sätt.
Den här gången gästar de olympiska vinterspelen Kina, världens största diktatur. Som världens mest folkrika stat har Kina också på det mindre smickrande rekordet för antalet förtryckta medborgare. Det är en intolerant enpartistat. Målet är inte bara att sätta koppel och munkavle på den egna befolkningen, utan också se till att omvärlden inte vågar säga emot.
Den kinesiska diktaturen har gått från att vara en kommuniststat i misär, i mitten av 1970-talet, till att agera som en världsmakt, militärt och ekonomiskt. Förändringen har skett genom att Kina öppnade för marknadsekonomins drivkrafter, för handel och kapitaltillväxt.
Kinas ekonomiska muskler är byggda på att alla företag är i statens tjänst och några fria fackföreningar inte tillåts. Det här kombineras med en alltmer omfattande och avancerad övervaknings- och kontrollapparat. Det senare är ju ett känt signum för kommunistiskt förtryck, minns Sovjetunionen och det kalla kriget.
I diktaturens samhälle ska alla omvandlas till lydiga redskap – företagaren såväl som arbetaren, städaren såväl som sportstjärnan. Alla är alltid misstänkta för att inte vara tillräckligt lojala. Och några är mer misstänkta än andra. De som har vågat tala om sådant som inte är en total underkastelse inför de härskande. Eller bara är något eller tror något annat än vad diktaturen kräver.
Det gäller demokratirörelsen i Hongkong som systematiskt förföljts och motverkats av regimen. Säkerhetslagar, polisräder och alltmer censur – Hongkongbornas hopp om ett annat liv, med egna friheter ska krossas med kraft.
Det handlar om övergreppen mot etniska och religiösa minoriteter, i såväl Xinjiang och i Tibet, är omfattande. Detsamma gäller en tvångskinesifiering i Inre Mongoliet, där det mongoliska språket ska tryckas undan.
Det berör de politiska fångarna, där en är den svenske förläggaren och författaren Gui Minhai. För någon vecka sedan var det fyra år sedan han greps och fördes bort på ett tåg från Peking till Shanghai. Redan 2015 hade han kidnappats av kinesiska agenter, då vid sin semesterbostad i Thailand.
Sådan är diktaturen. Det är allt annat än en slump att många ledare för demokratiska stater avstår från att gästa OS.
Det kan bli ett svårt och inte alls upplyftande OS på flera sätt. Följderna av pandemin sätter spår i det mesta. Men. Njut ändå gärna av de sportsliga prestationerna som görs! Omfamna de olympiska spelens motto, citius, altius, fortius (snabbare, högre, starkare). Gärna tillsammans med de moderna spelens grundare Pierre de Coubertins budskap om att det viktigaste i livet inte är att ha vunnit utan att ha kämpat väl. Men se också bortom arenorna och spelen.
Kineserna bör få leva i frihet och demokrati, precis som vi.
Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter (c).