GÀstkrönika
Nyligen gifte sig MÀrtha Louise, nummer fyra i den norska tronföljden. Hennes förhÄllande med en kontroversiell Hollywoodshaman (!) har skapat tidningsrubriker över hela vÀrlden och ska bli Netflix-serie. Skvallerpressen har frossat i bröllopet. BildrÀttigheterna antas ha genererat stora summor till brudparet.
Prinsessan har dessutom flera bolag, inte minst ett eget klÀdmÀrke vars klÀder sÄldes pÄ hotellet som stod vÀrd för bröllopsfesten. Inför bröllopet lanserade brudparet ocksÄ en gin som sÄldes pÄ statliga Vinmonopolet, vilken dock snabbt drogs tillbaka. Jippot kring vigseln blev kulmen pÄ flera Ärs diskussion kring vad som Àr lÀmpligt för kungligheter att Àgna sig Ät. Under veckorna fram till bröllopet, stod det samtidigt klart att den blivande drottningens son, Marius HÞiby, bland annat utreds för misshandel och att han missbrukar droger.
MĂ„nga pĂ„pekar att skandalerna visar hur sĂ„rbart det Ă€r att lĂ„ta enskilda personer representera ett land pĂ„ det sĂ€ttet som monarkin krĂ€ver. âDagens modell vilar alltsĂ„ pĂ„ att Ă€ven de som befinner sig i kungahusens periferi uppvisar gott omdöme och fingertoppskĂ€nsla för var grĂ€nserna gĂ„râ, skriver till exempel DN i en ledare (29/8). De senaste rubrikerna frĂ„n Norge visar snarast hur just det faktum att monarkin bestĂ„r av mĂ€nniskor Ă€r ett starkt skĂ€l till att överge den. BĂ€ttre Ă€n att förfasa sig över hur kungahusets medlemmar beter sig av oro för hur det skadar institutionen, borde liberaler frĂ„ga sig vad institutionen begĂ€r av individen.
Alex Schulman skojar i en krönika (DN 2/9) om bröllopet som âdĂ„rarnas slutliga sammankomstâ. Men för den som kan lite om MĂ€rta Louise och hört henne berĂ€tta om sin uppvĂ€xt, fastnar skrattet i halsen. Hon har vittnat om hur hon kĂ€nt en otrolig press pĂ„ sig frĂ„n tidig Ă„lder pĂ„ grund av sin titel.
Marius HÞiby hamnade som liten i rampljuset nÀr hans mamma Mette- Marit gifte sig med kronprins Haakon, och det Àr vÀl ingen jÀttechansning att anta att hans problem Ätminstone delvis kan kopplas till det som följde. Svenska kronprinsessan Victorias anorexi Àr ett annat exempel pÄ hur en ung mÀnniska mÄr psykisk dÄligt av en nÀrmast omÀnsklig press att vara perfekt.
I en annan tid, nÀr risken var stor att dö av svÀlt till exempel, hade kungligheter det onekligen bÀttre Àn de flesta. Nu verkar de pÄ mÄnga sÀtt ha det sÀmre. Visserligen fÄr de gÄ pÄ Nobelfesten, ha tiara och klippa band i spÀnnande sammanhang, men till priset av hÀlsa och privatliv.
Det rimliga Àr att monarkin fÄr somna in nÀr nÄgon om en generation eller tvÄ sÀger att de inte har lust att vara kung eller drottning. Men i takt med att vittnesmÄlen om ohÀlsa och mediebevakning blir allt fler Àr det kanske Àr naivt att tro att sÄ kommer att ske.
Vilken enskild person, allra minst en ung sÄdan som uppfostrats att vara lojal med sÄvÀl familj som rike, kan förvÀntas ta det steget?
Kanske bör avgörandet dÀrför fattas kollektivt. DÄ kan vi istÀllet vÀlja (vuxna) företrÀdare som dessutom kan ersÀttas nÀr de fÄtt nog. Monarkin har nÄtt vÀgs Ànde, inte för att enskilda företrÀdare brister i omdöme eller fingertoppskÀnsla, utan för att det inte anstÄr ett modernt samhÀlle att lÄta nÄgon födas in i en sÄdan roll.
Karin Zelano Àr doktor i statsvetenskap och fristÄende liberal skribent pÄ Liberala NyhetsbyrÄn