När den tyske målvakten Manuel Neuer bar en regnbågsfärgad bindel i två EM-matcher öppnade det europeiska fotbollsförbundet (Uefa) en utredning. Man ville undersöka om Neuer brutit mot reglerna om politiska budskap under turneringen, men konstaterade snabbt att bindeln var i enlighet med reglerna.

Att visa stöd för HBTQ-gemenskapen gick bra, så länge det inte retade någon eller kostade något. Men när det tyska fotbollsförbundet ville lysa upp Allianz Arena i München i regnbågsfärger, inför onsdagkvällens möte med Ungern, sa Uefa nej (Expressen 22/6). Den här gången ansågs det vara politik, eftersom Ungern under den allt mer auktoritäre Viktor Orbán nyligen antagit en lag som ska förbjuda "spridandet av information som främjar homosexualitet bland unga”.

I vanlig ordning klänger sig sportens företrädare fast vid idén om att "sport och politik inte hör ihop”, även när konsekvensen blir att Orbáns extrema synsätt görs det till neutrala. Veckans händelser var en chans för Uefa att slå fast att grundläggande rättigheter inte är en kontroversiell "politisk” fråga att ducka för, utan något som alla kan och bör visa stöd för.

 

I stället blev beslutet en bekräftelse på tillståndet för HBTQ-frågor i sportens värld. I veckan kom Carl Nassib, amerikansk fotbollsspelare för Las Vegas Raiders, ut som homosexuell – den första aktive spelaren i NFL:s historia att ta steget.

Nassib fick stort stöd från lagkamrater, motspelare och från ligans företrädare. Men det stora nyhetsvärdet och den enorma uppmärksamheten tjänade samtidigt till att understryka hur ovanligt det fortfarande är med öppet homosexuella, särskilt i de manliga sportmiljöerna. Herrallsvenskan i fotboll har över 400 spelare, men inte en enda är öppet homosexuell. Ingen spelare har någonsin kommit ut i Svenska Hockeyligan.

Det är ett stort misslyckande och ett underbetyg till de svenska förbunden i en rad sporter. Ingen kan tvinga spelare att komma ut som homosexuella eller transpersoner, och det blir förstås extra svårt när ingen någonsin gjort det. Men om miljöerna var mer tillåtande, om frågorna togs upp mer konsekvent, om förbunden tog ställning entydigt och högljutt, skulle några kanske våga ta steget.

 

På tisdagen (22/6) tog förbundskapten Janne Andersson ställning för jämlik kärlek på en presskonferens. Det var viktigt i sig, men kanske ännu viktigare i sitt sammanhang: på onsdagskvällen drabbade inte bara Tyskland och Ungern samman – det svenska landslaget mötte dessutom Polen, ett land som nyligen infört "HBTQ-fria zoner”. Våga ta ställning. En armbindel i regnbågens färger kan betyda så mycket.

Joakim Broman är fristående liberal skribent.