I syfte att sätta världens ljus på globala och lokala problem används sociala medier. Är det inte en fransk flagga på profilbilden (2015), så är det delningar om Black Lives Matter (2013), MeToo (2018), följt av den nutida ukrainska flaggan på samma profilbild.
Men med detta synliggörande kommer oönskade följder i kölvattnet. Listor som synliggör vilka kändisar som ännu inte har delat AI-bilden ”All eyes on Rafah” delas på sociala medier. Härvid finns en idé om att alla dessa ”tysta” människor inte hade kunnat ge pengar eller annat stöd – utan att samtidigt dela en bild på sociala medier. Vi lever ju trots allt i en tid där alla goda gärningar måste manifesteras för att räknas.
Är det då problematiskt att sprida ett viktigt budskap? Självklart inte. Men det finns två sorters huvudbry med denna form av internetaktivism. Det ena är att den inte räcker till. Det andra är skambeläggandet den bär med sig, eftersom den träffar både den som verkligen inte bryr sig om sin omvärld och den som bara läst sin bibel och agerat därefter.
Det är farligt för ett samhälle om dess människor trycker med sin tumme en gång på en skärm och därefter tror att den har gjort något bra. Att det är att ta ställning. Ändå är det där vi hamnat. Skärmtiden ökar hos genomsnittet av svenskarna, medan det mellanmänskliga engagemanget är på nedåtgående.
Traditionellt sett gör vi svenskar kanske inte goda gärningar i lönndom. Men vi gör dem tillsammans. Vi är barn till alla de pumptermos-demokrater som skapade ett land som Olof Palme beskrev som en ”studiecirkeldemokrati”. Konflikter har lösts och utmaningar har hanterats med ett medborgarnas ”alle man på däck”.
Det finns många exempel på detta. När Borlänge enligt statistiken var Sveriges farligaste stad bildades föreningen ”Peace and Love” och festivalen som spred gemenskap via musik i fjorton år. Och det må vara många decennier sedan "Förbundet Vi Unga" uppmärksammade samhället på det stora antalet försurade sjöar i Sverige genom kampanjen ”Ingen vill vara sur”. Men det säger något om den beslutsamhet och den anda att få något gjort som vårt land är byggt på.
Krigen, klimatet och brottsligheten har de senaste hundra åren parerats med debattartiklar, nattvandringar, föreläsningar i bygdegården, folkbildning och folkrörelsernas aktiviteter och lotterier där intäkterna gått till fattiga barn i världen.
Men numera tror alltför många människor att det är något gott, något viktigt och något tillräckligt, att trycka med sin tumme på en skärm – en gång. Men denna form av engagemang måste bara vara en parentes i mänsklighetens historia. I takt med att utmaningarna ökar kommer också en ny generation behöva lära sig skillnaden mellan att göra och att manifestera. Det har aldrig räckt med en tumme mot en skärm. Det räcker inte i dag heller.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån