En äldre skogs- och fastighetsägare från Ångermanlands inland sattes under förvaltarskap på oklara grunder. Nu har han fått upprättelse och hans erfarenheter kan sammanfattas med ett ångermanländskt och rungande: Änte’ för djävligt.
Den hjärtskärande historien tog sin början när mannens bankkort inte längre fungerade i bankomaten. Utan hans vetskap hade han blivit satt under förvaltning av Ångermanlands tingsrätt. Domstolen hade inte vidtagit de erforderliga undersökningar om hälsotillstånd som krävs innan en sådan kraftfull åtgärd sker.
Den äldre mannen hade inte heller fått tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta blev förödande. Det hade räckt med att någon hos överförmyndaren i Örnsköldsviks kommun eller Ångermanlands tingsrätt hade lyft på luren till honom för att förstå att det fanns goda skäl att inte lägga all vikt vid den orosanmälan som lämnats in och satt den olycksaliga bollen i rullning.
Men den äldre ångermanlänningen kunde under den årslånga tid som tvångsförvaltningen pågick bara se på när hans maskiner och värdepapper såldes (eller snarare slumpades bort) och fastigheter lades ut på försäljning av en överentusiastisk och effektiv förvaltare från Västerås.
Oavsett vilka känslor som statens misstag gav upphov till i detta fall, kan konstateras att en sådan situation kan knäcka en människa. Inte bara för den ekonomiska skadan som ett sådant förfarande kan leda till, utan för förödmjukelsen.
Med det i beaktande är ett år i en människas liv en oerhört lång tid. Oaktat om det rör sig om en ung människa eller en åttioplussare.
För ett par år sedan kunde mannen med hjälp av en medicinsk undersökning och läkarintyg bevisa att de påstådda orsakerna till tvångsförvaltningen aldrig existerat.
Med stiftelsen Centrum för Rättvisa vid sin sida tog därefter kampen för upprättelse och ekonomisk kompensation vid.
Skadeståndsbeloppet för den så kallade ideella skadan sattes så lågt som 80 000 kronor när det i januari i år utdömdes av Svea Hovrätt. Det har nu blivit överklagat till Högsta domstolen.
Mannen har krävt ett högre ideellt skadestånd om 250 000 kronor.
I somliga fall måste enskilda kunna bli föremål för tvångsmedel från det offentliga. Men vid varje givet tillfälle måste det finnas regler, processer för att följa dessa regler och kännbara konsekvenser för det fall processerna försummas. Därför bör aldrig fördelarna med att snabbt kunna hindra exempelvis dementa från att rasera den egna ekonomin skymma sikten för svenska myndigheter. Det får helt enkelt inte bli fel när äganderätten och rätten till privatliv ska åsidosättas.
Det är den enklaste saken i världen att anse att brottsoffer och offer för statens felsteg ska tillerkännas höga skadestånd. Men summorna som nu diskuteras är inte oviktiga.
I ångermanlänningens fall fanns dels allvarliga brister vid handläggningen, men också en lång tid i vilket övertrampet fortsatte. Om staten, ofta i form av pressade eller slarviga handläggare, gör misstag måste de drabbade få upprättelse.
Denna upprättelse är inte bara viktig för individen, utan också för alla andra som har ambition att känna tillit till staten och välfärdsapparaten. Och som har förhoppningar om att få åldras med trygghet.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån