Svaga kunskapsresultat, otrygghet och brister i det kompensatoriska uppdraget. Skolinspektionens årsrapport 2022 är ingen rolig läsning.

Rapporten ger ingen övergripande bild över alla landets skolor, men den ger tydliga och djupt oroande signaler om att det över hela landet finns skolor som har långtgående brister.

De skolor och skolhuvudmän som ingått i förra årets granskning är både sådana från vilka det kommit allvarliga risksignaler och skolor vilka inte granskats på länge. Hälften av dessa visade sig inte följa lagens krav.

Mönstren är tydliga. De skolor vars brister är omfattande har problem med kompetens, kontinuitet och stabilitet. Något som är nära sammanlänkat med en hög personalomsättning. Särskilt vanskligt är återkommande rektorsbyten. Att inte kunna behålla skolledare är dessutom ett generellt problem inom hela den svenska skolan.

I jämförelse med andra länder har Sverige en orimlig hög omsättning på rektorer. Tre av tio lämnar sin tjänst redan efter ett år. Sex av tio är inte kvar efter tre år. Efter fem år har åtta av tio grundskolerektorer och sju av tio gymnasierektorer enligt Skolverkets statistik avslutat sin tjänst. Medianvärdet för anställningstid i Sverige är tre år. OECD-snittet ligger på fem år.

Problemet finns både hos enskilda och offentliga skolhuvudmän, dock är det något större hos de offentliga.

Skälen till att det ser ut så här är flera. En generellt sett låg lönenivå för skolledare är ett. Andra är för mycket övertid och svårigheten att försöka leda en verksamhet med alltför snålt tilltagna resurser. Ibland väljer rektorer att lämna sin tjänst i förtid på eget initiativ, av ren överlevnadsinstinkt.

 Men det sker också relativt ofta att rektorer köps ut eller tvingas bort efter att ha hamnat i konflikt med höga tjänstemän, politiker eller ägarbolag när de tagit strid för sina elevers rätt till en god skolgång och sina lärares arbetsmiljö.

Exemplen finns över hela landet. Många är de ambitiösa skolledare som tvingats inse att det viktigaste dokumentet i deras verksamhet varken är skollagen eller läroplanen utan budgeten – även då den innebär att de tvingas bryta mot lagen. Något som orsakar en tung samvetsstress.

För de huvudmän som väljer att göra sig av med “besvärliga” rektorer upplevs det säkert som en utmärkt lösning. Med rektorn ur vägen slipper de ständiga ifrågasättanden. Men forskning visar att det krävs mellan fem och sju år av kontinuerligt ledarskap för att lyfta en skola med bristande kvalitet. Om rektorn ständigt byts ut finns det därför små chanser, att vända utvecklingen.

“Huvudmannens insatser för att bryta negativa spiraler hos skolor med stora utmaningar måste vara kraftfulla” sa Skolinspektionens generaldirektör Helén Ängmo i samband med att rapporten presenterades (16/3). Det är de i många fall inte i dag och de elever som drabbas kommer i många fall aldrig att kunna ta igen det de berövas. Förhoppningsvis blir Skolinspektionens rapport en väckarklocka för skolhuvudmän om vikten av att stärka kontinuitet och stabilitet och aktivt arbeta för att behålla sina rektorer i stället för att skrämma bort dem.

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån