Nordkoreanska trupper har skickats till Ryssland. Förra måndagen var de på väg till eller befann sig redan vid fronten i kriget mot Ukraina.
Gästkrönika
Nato fortsätter att övervaka situationen noga. Det var så Natos generalsekreterare Mark Rutte sade: ”We continue to monitor the situation closely.” Han syftade på det faktum att flera tusen soldater från Nordkorea befinner sig i Ryssland. Förra måndagen var de på väg till eller befann sig redan vid fronten i kriget mot Ukraina.
Det är en fin illustration av utvecklingen under en stor del av detta krig. Ryssland tar initiativet, nu med hjälp av Nordkorea. Västländerna avvaktar, funderar, positionerar sig, övervakar situationen som det heter på diplomatlingo. De har förvisso övervakat den i flera veckor nu, under hela den tid då underrättelserapporter och fotobevis berättat att nordkoreanska trupper skickas till kriget. Men nu är övervakningen på nivån ”noga” – ”closely”.
Det är det här som gör att Ryssland, trots att det befinner sig i underläge gentemot väst i fråga om resurser, inte bara fortsätter kriget utan gör framsteg på flera frontavsnitt. Beslutsfattarna i väst har helt enkelt väldigt svårt att få ändan ur. De är långsamma, obeslutsamma och gör sällan något som stökar till Moskvas planer.
Nordkoreas stöd till Ryssland har varit direkt avgörande för den ryska arméns förmåga under krigets senare fas. Utan den stora mängden nordkoreanska artillerigranater hade Rysslands armé inte kunnat hävda sig på slagfältet. Den senaste injektionen av nordkoreanska soldater sker för att hantera de enorma ryska förlusterna i manskap och för att skjuta upp en utvidgad och impopulär rysk mobilisering.
Men stödet från Nordkorea förutsätter också att Kim Jong Un får något i utbyte. Oavsett vad detta ”något” är – ryska pengar, kunskap, militär teknologi – så är det dåliga nyheter för säkerhetssituationen inte bara i Europa utan även i Stillahavsregionen.
Hade det gått att undvika? Självklart, genom att påskynda Ukrainas seger. För det första hade väst kunnat förse Ukraina med alla slags konventionella vapen, snabbare och i större antal, på en nivå som Rysslands ekonomi inte kunnat matcha. För det andra borde västländerna ha tillåtit Ukraina att använda vapnen i enlighet med internationell rätt, utan egenpåhittade och godtyckliga restriktioner om vad ukrainska armén får skjuta på.
För det tredje hade väst vunnit på att hålla Ryssland i osäkerhet om de egna avsikterna, exempelvis i fråga om sändning av västsoldater till Ukraina.
I juni i år gick det att se ett nyhetsinslag i Sydkorea om den överenskommelse som Ryssland och Nordkorea slutit om att de båda länderna ska försvara varandra "i händelse av krig".
Osäkerhet kostar inget för den som skapar den, men en hel del för motståndaren, som tvingas ta med den i sina kalkyler. När USA:s president Joe Biden på ett tidigt stadium uteslöt amerikansk trupp, igen och igen, tog han i stället bort viktig osäkerhet för Vladimir Putin. Den ryske diktatorns krigsplanering blev enklare och billigare.
Men även om Ukraina har förlorat mycket värdefull tid och många liv så är det inte för sent för ett skifte. Väst kan öka stödet – om inte med försvarsmateriel så med pengar – ta bort restriktionerna om vapenanvändning och besluta om ett mer aktivt eget deltagande i kriget, exempelvis genom att aktivera det egna luftförsvaret över västra Ukraina.
Det viktiga är att agera, ge ett handfast svar på den nordkoreanska fasen i aggressionen. Inte bara ”övervaka situationen”.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen