Nyligen presenterade socialminister Jakob Forssmed (KD) ett politiskt förslag på temat “goda gärningar”. Regeringen ska satsa tjugo miljoner kronor årligen för att stödja volontär­samordning och på så vis främja möjligheterna för engagemang i ideell verksamhet. Som en matchmaking, eller arbetsförmedling om man så vill, för läxhjälp och idrottsledare.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet (17/3) utmanade Forssmed samtidigt svenska företag att införa en sorts ”friskvårdstimme” för volontärarbete, där anställda får avvara tid för ideellt engagemang (trots att engagemang som möjliggörs av en arbetsgivare och betalas via månadslönen knappast kan betecknas som särskilt ”ideellt”).

Jakob Forssmed har i och för sig rätt i att somliga ”allt genast”-svenskar skulle behöva ställa sig frågan vad de kan göra för sitt lokalsamhälle och hur de själva bidrar med sammanhållning och meningsfullhet. Men även om diagnosen är rätt, är den föreslagna lösningen fel.

Det finns redan utmärkta webbsidor som samlar volontärbehov – alltifrån Scouterna till ”Cykling utan ålder”. Och endast vår Herre vet hur mycket Svenska kyrkan har lagt på sin externa kommunikation, där det framgår klart och tydligt hur mycket en medlem kan hjälpa till med det diakonala arbetet i sin församling.

Det svåra är inte att hitta informationen, utan att resa sig ur soffan. Det svåra är att svara ”ja” när en bekant frågar om man vill hänga med. Det svåra är också, om man redan råkar vara en föreningsräv, att komma ihåg att ställa den där frågan. 

Tjugo miljoner kronor årligen är mycket pengar för någon sorts samordning som ingen efterfrågat. Förslaget ekar också mycket tomt i en tid när regeringen ägnat stor kraft och möda på att montera ned det statliga stödet till det ideella föreningslivet.

Det kan förvisso ha sin förklaring i ideologi: att de ideella organisationerna bör vara självständiga och fria, vilket de inte kan vara om de är alltför beroende av statliga allmosor. Men den förklaringen tycks märklig om socialministern samtidigt tycker att föreningarnas samordnare, guider och coacher inte – nota bene – föreningsrävarna själva, behöver tjugo miljoner kronor årligen för sin verksamhet.

Om Forssmed är allvarlig med att vilja främja ideellt engagemang och goda gärningar, vore det mer passande att efterhöra behoven hos föreningslivet och de engagerade själva, än att sjösätta nya hittepå-satsningar som endast nödtorftigt döljer regeringens stora nedmonteringsprojekt.

Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån