Är det bra eller dåligt med turism? Svaret är som alltid både och. Men under den (snart) gångna sommaren har det lutat starkt åt det senare alternativet. Svenska sommarparadis som Gotland, Österlen och Västkusten har tagit rygg på sina storasyskon i Medelhavet, som Venedig och Mallorca, och rutit till: Nu får det vara nog! Inför en turistskatt, tyckte hälften av turistkommunerna i en SVT-enkät i juli.
Men problemet med turismen är knappast av ekonomisk art. Under 25 Gotlandssomrar på 2000-talet har jag visserligen nött en del väg och gjort en handfull besök på vårdcentraler. Men jag har också betalat alla avgifter för sopor och vatten med mera, handlat, ätit på restaurang, beställt tjära till ett tak och diverse andra tjänster inom el, snickeri, kök och badrum. Andra kan säkert belasta mer, men ekonomiskt haveri för regionen/kommunen Gotland? Nja, nej.
Dilemmat med massturismen för ortsborna är estetiskt och känslomässigt, något som är svårare att sätta fingret på än plus och minus i kronor. ”Caminar sin camisa” (gå utan skjorta), basunerade Mallorcatidningen ut på förstasidan sommaren 2014. Bilden visade engelska charterturister med bar överkropp på strandgatan i Palma. En annan bild visade cykelturister som stannat för att kissa i dikeskanten.
Stormen mot turismen började där någonstans och har tilltagit i styrka sedan dess. Förutsättningen är att folk från bättre bemedlade länder/städer kommer till turistorten och ”beter sig”, liksom trampar på ens kulturarv. ”Tourists go home!”, står det ofta på plakaten.
I svensk översättning stormar det sällan så mycket som under den så kallade ”Stockholmsveckan” i Visby i juli. Gotlänningar lämnar stan eller hukar sig i gränderna, brukar det heta. Historierna om Stureplansungdomarnas champagnevanor på pappas båt är bra, men kanske inte alltid helt sanna. Klassanalysen, den ekonomiska underordningen, är alltid närvarande när denna vecka ska avhandlas.
Lite sommarröj kan man stå ut med. Snart kommer lugnet. En djupare känsla som dröjer sig kvar är den av att kunna bli uppköpt. Penningstinna huvudstadsbor köper en bit mark i paradiset, slår ner eventuella missprydande skjul och uppför sin arkitektdröm med fönster från golv till tak, ”ljusinsläpp”. Bygden förändras för alltid, särskilt de elva månader om året då inte ägaren är på plats.
Det är ingen tillfällighet att turistmagneter som Barcelona och Mallorca i allt högre grad inriktat sig på bostadsmarknaden, i synnerhet uthyrningen via air bnb. Där har balansen mellan ortsbor och utbölingar ruckats permanent. Bostadspriserna har stigit till nivåer då många varit tvungna att sälja eller hyra ut.
Den sortens turism som söker ”det genuina” hör till en övre medelklass som fått det mycket bättre ställt på 2000-talet. De vill renovera smakfullt och låta nya byggnader smälta in i miljön, men likafullt bidrar de till att landsändar kan komma att dö. Den spanska insikten kan snart drabba de svenska turistorterna. Då kan man, paradoxalt nog, komma att sakna horderna och drog förbi och röjde några veckor. De försvann ju sedan och såren kunde läkas.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där